(1975-1986)
Som sagt – jag har aldrig varit en löpare men var en jävel på att läsa kartan. Jag kunde läsa kartan innan jag kunde läsa böcker. Mina första orienteringsminnen är ifrån mitten av sjuttiotalet, strumpor med plast på framsidan för att skydda benhinnorna och orienteringsskor utan någon som helst uppbyggnad eller stötdämpning och lukten av svett, blandat med sur mosse. Träningskläder i bomull, som blev supertunga när det regnade.
Mitt första orienteringsläger var sommaren 1975, innan jag började skolan. Mitt starkaste minne var när jag sprang efter mammas bil och bankade i plåten och ville åka med hem. Jag stannade och sprang ett pass till på eftermiddagen. Redan då sattes en del av min karaktär …..
I klubbens resultatlistor från terränglöpning såg jag alltid en massa namn och sist kom Magnus Steen, ett par minuter efter varje gång. Redan då vägde jag ett par kilo för mycket. J Det var väl egentligen först när puberteten var avklarad och jag sköt i höjden som jag sprang någorlunda. Det var tråkigt med löpning men kul med orientering eftersom kombination funkade – och jag sprang ifrån många av dom som sprang fort.
(Om man lägger lite psykoanalys och rotande i barndomen så är det nog här någonstans min längtan efter att bli en Löpare har grundlagts).
Åren snurrade på - jag har nog sprungit orientering i varenda håla i Sverige, Norge och Finland. Jag tävlade i Östtyskland innan muren föll - där sålde dom starksprit på markan. Rödbetsjuicen var nog inte uppfunnen. Mellan tio och sextonårsålder var det två tävlingar varje helg och jag hade jag en del framgångar och en del förluster.
Någon skrev om flyt i löpningen – det är INGENTING mot känslan av ”flyt” i orientering (och oflyt kan ni bara gissa hur det känns). Man springer i en korridor, alla kontroller sitter i ens väg, man stämplar på fraktionen av en sekund och rakt ut på nästa sträcka. Man knäcker kvistar med frambenen utan smärta, djupa tuvmossar flyter man fram över som när Jesus gick på vattnet …
Varje år i maj gick resan till dalarna – ofta på Kristi flygaredagen och Sveriges störste ungdomsbudkavle. 1981 hade vi ett ganska bra lag och jag sprang andra sträckan och hade det där härliga ”flytet”. Fram till dess att jag gick igenom banan på kartan efteråt och insåg att det satt fel stämpel i sjunde rutan på startkortet. Mina lagkompisar kom springande mot mig med stor glädje och berättade om vår tredje plats … jag berättade att vi var diskade.
Året efter vann vi kavlen. Skillnaden mellan succé och fiasko är hårfin – bara ett par taggar skiljde.
Det är något speciellt med orientering:
Orientering är självvald väg i okänd mark,
tankens skärpa vid kroppslig möda,
snabba beslut under spännande tävling.
Jag kan inte låta bli att skratta lite åt alla tävlingar som skall göra löpning tufft och lerigt och strömförande och isigt – spring en sväng i Piggestensbergen i Nödinge norr om Göteborg. Eller en tidig mars tävling när det snöar och isen brister på bäckarna och fotlederna fryser till is. Eller en stekhet julidag i tät granskog. Eller nattorientering i en kohage med lysande röda ögon. Eller trampa i gyttjan som bildas på upploppet på tiomila varje år med kramp i båda vaderna! Eller tuvmossarna i augusti i Vättlefjäll. Det är Toughest det – varje gång.
Och sådant var livet fram till dess jag skulle fylla arton – runt i Sverige, träning, läger, resor …... efter ett mellanår som sjuttonåring bestämde jag mig för att ta det sista steget upp till Sverigeeliten och jag stegrade min träning ordentligt. Det gick inte många veckor innan jag fick ont mina knän. Jag hade fått broskskador på insidan av knäskålarna. Efter en artoskopi fick jag veta: "du kommer inte att springa mer". Som ni har räknat ut visste läkaren inte vad han talade om.
Men ändå – från 100 till 0 med det talade ordets vassa klinga. Från identitet "elitorienterare" till "f.d.". Identitetsförlusten gjorde ont i själen. Där tog karriär 1.0 slut.
Imorgon skall jag berätta lite om en alternativ idrottskarriär som var nog så givande. Och hur lätt det kan vara att komma igång igen.
Over the hills and far away, he swears he will return one day.