(nutid)
Lördag. 13:08. Pang. Tredje startledet går iväg. Perfekta förhållanden – sol och värmen stiger. Det är uppdukat till fest i Göteborg och det är en sådan där majdag som är av gudar skänkt. Uppladdning har varit bra under april och maj. Blev övertränad i början på mars efter bra träning under hela vintern och mars blev en förlorad månad. Har haft lite ont i ryggen de senaste dagarna, men bra resultat på Springtime ger råg i ryggen. Tappat något kilo under senaste två veckorna. Lugn joggning i fredags morse. Avstod från ett uppladdningspass för racet i onsdags/torsdags men det känns helt ok. Skön uppvärmning och ytterligare ett härligt lagfoto med Göta lagt till handlingarna men jag är redan någon helt annanstans. I mina löpkläder, i mina skor, blicken fast framåt och springer, springer, springer. Idag skall vi göra Göteborgsvarvet på 1:30.
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Passerar 1 km. Kommer att tänka på Ölbrännbollen som vi spelade här i slutet på 80-talet. Åren har gått men Slottsskogen ser likadan ut. Kommer ihåg det året då jag skulle kasta handgranat på Fältstafetten - efter 25 kast fick jag gå fram och lägga i den. Jag har aldrig varit en kastare och kommer inte heller att bli det.
Framme vid Säldammsbacken. Här har jag alltid fegat ur men i år skall jag springa men inte spränga. Matar på. Väl uppe sträcker jag ut och utnyttjar nedförlöpan. Snittar de första tre km på 4:15.
Passerar 5 km enligt plan och klättrar upp på Älvsborgsbron. Ser det vackra sköna Göteborg. Jag längtar inte längre efter Göteborg men jag saknar staden när jag väl är här.
Nedför backen – här står man på och skaffar sig ett antal bonussekunder; en snabb kilometer på under 4. Ut mot Eriksberg – här såg jag Madonna och u2 1987/88 och på grund av en stor lagerlokal så fick man en härlig bastakt en halvsekund senare. Eriksberg var vid den tidpunkten ett öde varv med en jättelik kran. Konstig spelplats men en Bruce konsert hade ju förstört Ullevi. Sådan är rock’n’roll. Hisingen som gått från ödeland till vacker stadsdel. Det är mycket folk men jag ser dom inte.
Passerar 10 km där jag i fjol konstaterade att det inte skulle funka i värmen och sänkte tempot för att ta mig i mål. Inte i år. I år är det ända in i mål som gäller. Vi viker inte ned oss. Passerar på 42.26 Nästan enligt plan.
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Snart kommer familjen att heja. Mor, far, hustru, svärfar, barn. Förra året blev barnen arga när jag stannade för att hälsa. ”Pappa du vinner inte – spring, spring”. I år blåser jag förbi. Passerar en god vän från orienteringens dagar – ”bra steg Steen”. Håller tempot.
I Frihamnen lossade farfar bananer efter kriget. På Göta älv-bron står alla mina gamla vänner från orienteringsklubben Alehof – människor jag har känt sedan början av åttiotalet och jag får hejaramsor över hela bron. I och för sig får jag heja först men vad gör det – alla sätt är bra utom de dåliga. Massor med tankar från alla år fladdrar förbi – alla lopp, alla arrangemang, alla resor, ja allt vi gjort och de vänner man har. Backen känns tung och gör kilometern på 4:20, men jag tror jag vet varför detta är en av mina starkaste kilometer - varje år.
Sträcker ut ned mot Femman och ser skyltarna med Vinge och Mannheimer Swartling – två av advokatbyråerna som jag har slavat på … inte mycket löpning då inte. Passerar snabbt förbi tingsrätten på Gustav Adolfs torg och ser snart Avenyn framför mig. Vad är klockan? Snart dags att passera 15 km på bättre än 63:45. Ligger halvminuten efter 1:30-målet. Men - va fan - tempot suger just nu, blev stum efter vätskan.
Fanfanfan det skulle varit nu
Uppe på Avenyn. Här har man slarvat och snubblat en del, men det får inte ske idag. Uppe vi Poseidon, nu är det två starka kilometrar som skall levereras. Försöker trycka på nedför backen. Strax nedanför krönet står Lennart, min vapendragare och tränarkollega från Alehoftiden, och hejar på mig. Han var världens sämsta löpare men världens bästa orienterare, jag var lite bättre löpare och lite sämre orienterare än han. Även han gör förnyad karriär i H60.
In på Vasagatan som leder fram till Handels. Här har man också snubblat hemåt ett antal gånger. Det är många, många år sedan man läste på juristlinjen. Passerar mormors gamla taxicafé Pelikan. Borta nu och ersatt med något konceptcafe. Hon sålde världens största chokladbollar.
En tuff kilometer uppför Sprängkullegatan / Övre Husargatan. Här brukar det ta emot och så idag. Det blir en tung kilometer i svagt motlut. En backe kvar upp över bron och in mot Slottsskogens grönska. Benen skriker. 20 km passeras. Tittar på klockan. Uppför sista backen och in på Slottskogsvallen. Håll steget – håll farten. 100 meter kvar. Finns bara en sak som gäller. Full fart. Ända in. Go. Go. Go. Passerar mållinjen. Stoppar tiden. Sätter mig ned. Vilar, går, vilar, tittar på tiden.
1:33:02. PB med nästan 2 minuter, men inte 1:29:50. Som jag längtar så efter att göra.
Jag vandrar bort mot medalj, bananer och vätska. Av någon anledning steg syran efter 15 och tempot kom inte tillbaka. Men jag kan inte låta bli att nynna
”Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg. Vi som är från GÖTEBORG.”
Det var en rätt skön dag ändå även om besvikelsens slöja hänger över det hela.
---------
"Om man har kul och jobbar hårt så blir det bra resultat" - Urban Nilsson, vallachef i längdåkningslandslaget under OS Sotji.
Jag heter Magnus Steen och skulle så gärna vilja kalla mig Löpare. Det har jag inte varit i mitt tidigare liv – utan snarare tvärtom.
I min egen löparvärld blir man en Löpare när man gör milen på 40 eller halvmaran på 1.30. På sju år har jag gått från 65 på milen och 1:59:50 på halvmaran till 41:08 (Springtime) och 1:33:02 (göteborgsvarvet), vilka båda är PB och satta nu i år. Det är faktiskt inte illa pinkat av en trähäst. För även om jag sprungit en del orientering i min ungdom har jag aldrig någonsin varit en Löpare. Jag har dessutom haft 15 år av inaktivitet däremellan. Men jag är hyggligt nära nu.
För sakens skull - detta är MIN högst personliga definition avsedd för MIG och jag har varit oerhört stolt över alla mina framsteg som icke-löpare. Vem som helst som tar ett löpsteg får kalla sig löpare utan hänsyn till mina egensnickrade definitioner och precis som jag har varit – vara enormt stolt över alla de framsteg man gör som (icke-)löpare. Några av er kommer säkert att tycka att denna definition är löjlig, men den är faktiskt min största drivkraft.
Imorgon skall jag berätta om en sjuårig kille som bankade i mammans rostbruna Saab 96 eftersom han ville hem från träningsläger, som alltid kom sist i löpning men vann i orientering och om att skillnaden mellan att vinna och att förlora är ett par taggar och hur det är att få beskedet att man aldrig mer kommer att kunna springa igen.