Som sagt: Helt plötsligt var jag anmäld till två maraton innan jag ens hade sprungit mitt första.
2010 var året då jag tog steget till där jag är idag. Den 5 juni sprang jag mitt första maraton. Det var som att springa in i det okända. Något uppsatt tidsmål vågade jag inte sätta men en önskan om under fyra timmar var hårt inristat i skallen. Jag var mycket fokuserad på att hålla ett jämt tempo och se till att jag hade krafter kvar till slutet. Det var ganska odramatiskt. Jag sprang i mål. Jag klarade det och känslan efter målgång var relativt tom. Mer ett konstaterande - jaha, var det så här det var att springa maraton. (Till BG - tiden blev 03:39:09). Först några dagar senare kom känslan - jag måste göra det igen! Häftigt! Som tur var hade jag New York City Marathon kommande november.
Ganska omgående insåg jag att jag måste ha en struktur, en plan med min löpning. Programmen som fanns i diverse löparmagasin tyckte jag verkade jobbiga och i viss mån tråkiga. Skall man vara ute i flera dagar i vecka och springa distanser på 25, 30, 35 km för att bli bra. Nej, det triggade inte i gång mig. I augusti fan jag det som senare visade sig vara riktigt bra. Ett 100 dagars maratonprogram med varierad och bra träning. Jag kom igång och använde det inför mitt andra maratonlopp, NYCM.
För att inte bli klassificerad som egoist och löparnörd tog jag min familj som gisslan inför New York. Vi tog ledigt från jobb och skola för en gemensam semestertripp till USA. Vi hyrde en lägenhet på Manhattan och gjorde allt det man skall göra i The Big Apple samtidigt som jag förberedde mig för mitt andra maraton. Loppet är stort, fantastiskt och "great" på alla sätt och vis. Samtidigt som startskottet går dundrar Frank Sinatras New York, New York på över startlinjen. Från det att man sprungit över den första bron, Verranzano bridge är det mycket publik som hejar, vrålar, spelar och sjunger. På sina ställen är trycket enormt och man får ståpäls under flera delar av loppet. Det är så mycket folk ute efter banan så att få glimten av sin familj verkar osannolik. Vi hade bestämt att min familj, Pernilla, Carl Johan, Erik och Ingrid, skulle "hänga" i Central Park. Central Park låg bra till i förhållande till vår lägenhet och lämpligt eftersom målgången sker i parken. Att mötas upp efter loppet skulle bli hyfsat enkelt.
Loppet går igenom olika stadsdelar av New York och när man vänder ned från Bronx och springer ut med östra sidan av Central Park för att någonstans mitt på vika in i parken är det en skön känsla. Man är riktigt trött men det är inte hela vägen kvar. Någonstans där, en bit in i parken springer jag förbi Gene Simons i Kiss eller i varje fall någon som är utklädd till honom. För övrigt ett fenomen som är j-vligt märkligt. Hur orkar man klä ut sig till Darth Vader, en kypare med bricka, Smurf eller något annat? Att bara springa i linne och shorts är nog så jobbigt. Hursomhelst i ögonvrån till höger ser jag Erik, Ingrid, Carl Johan och Pernilla - de ser mig! Ståpäls! Den känslan gav mig precis den kraft som jag behövde för att ta mig till mål. (Till BG - tiden blev 03:27:04).
Senare efter en god middag med familjen och lite återhämtning inser jag att jag är fast - marathon junkie - jag måste göra det igen!
Just där och då, i New York, efter att ha gått igenom diverse reklam och grejor man får i sin godiebag fastnar jag för WORLD MARATHON MAJORS. Då var det fem stora maratonlopp spridda över USA och Europa. Idag är det sex stora maratonlopp sprida över USA, Europa och Asien. Dessa skall jag springa!
För all nördar kommer här en inspirationsvideo. Följ länken. Njut av Johnny Cash, ljudet från en knastrig grusväg och en fantastik miljö. - Är det platsen för nästa IS Göta träningsresa? Jag måste i varje fall dit (någon gång).
http://www.youtube.com/watch?v=UcUmGzciPfo
Till alla som skall springa i Göteborg i morgon - lycka till!
15 dagar kvar...