GGP 3000 m idag - öppnade försiktigt och jobbade mig in i loppet. Hittade en skön känsla och bra fart.
Idag backar jag tillbaka bandet, långt innan jag visste vad GGP 3000 m är.
Jag har alltid haft ett positivt förhållande till löpning men har egentligen aldrig gjort något riktigt av det. Jag har använt löpning som avslappning, ventil, för att skingra tankar, bli fokuserad inför viktiga händelser etc. Det var egentligen först 2008 som jag bestämde mig. I mitt yrkesliv har det alltid ingått mycket resor och för det mesta långa resor till bl a Asien. Det var i Hong Kong, jetlaggad och med mycket bagage som jag kom till insikt. Det var jobbigt att dra runt på väskor, in och ut ur taxi, upp och ned för trappor, till och från möten. Det var slitigt värre och den känslan hatar jag. Därför bestämde jag mig för att göra något åt det. Jag satte upp ett mål, löpning minst 2 ggr/vecka. Ganska lite tycker de flesta men helt ok. Jag skulle bara komma igång. I området jag bor finns några grannan som då höll på med maraton och andra typer av längre lopp. Det var inspirerande. Första året gick bra och jag snittade nog 3 ggr/vecka. Min fru, Pernilla, uppmuntrade mig och inspirerades av tidigare nämnda grannar. I present fick jag en startplats till Lidingöloppet 2009. Okej! tänkte jag - nu måste jag börja träna. Det gjorde jag, helt ohämnat och glädjefyllt tills det blev för mycket och en smärtsam skada satte stopp för det roliga. En kraftig överansträngning och muskelbristning högt upp i hamstring eller skinkan. Hela våren, sommaren och en bra bit in på hösten utan träning gjorde att jag kastade in handduken inför Lidingöloppet - DNS! Känslan av att inte kunna springa var enormt frustrerande och deprimerande. I ren desperation började jag leta lopp och med stor inspiration av mina grannar kollade jag på maraton. Skulle jag springa maraton så måste det bli stort, tänkte jag. New York City Marathon, kanske det största, måste det bli. Det var innan jag förstod hur svårt det är att få plats i alla dessa stora lopp. NYCM var fulltecknat och svår åtkomligt lång tid framöver. London City Marathon likaså. Skit! På en av hemsidorna såg jag att man kunde köpa en lott med startplats till NYCM. Stor chans, tänkte jag, men några dollar kan det vara värt. Resultat om eventuell vinst skulle meddelas i mars. Jag köpte lotten i november utan någon större förhoppning. Någon storvinst på lotteri har jag aldrig lyckats dra in (kanske för att jag sällan köper lotter). För att inte stå utan lopp anmälde jag mig till Stockholm Marathon 2010. Det blev min stora sporre och utmaning. Vintern passerade och våren kom. Jag kunde så sakteligen börja träna igen. Det rullade på och jag började bli lite nervös inför Stockholm. Vad händer under ett maraton, hur reagerar kroppen, vad är den berömda väggen etc. Vad har jag gett mig in på? Många funderingar blev det och en dag i mars kom dessutom ett mail med gratulationer om att jag var antagen till NYCM den 7 november, 2010. Det blev en overklig känsla. Helt plötsligt var jag anmäld till två maraton innan jag ens hade sprungit mitt första. Puuh! Jag måste återhämta mig...
16 dagar kvar...