Ingen har väl missat att Springtime gick av stapeln i lördags. Även om Stockholm Marathon är mitt stora mål i år så var såklart Springtime ett viktigt delmål. För att mitt mål med marton skall kännas realistiskt har jag viktiga delmål på vägen som samtidigt om de slår in är ny personliga rekord. Följande delmål i år är 10K på 37:59, (Springtime 38:29), halvmaraton på 1:24:59.
Springtime i lördags - Min tanke efter det att startskottet gick var att hitta fart i 3:45 tempo fram till Pålsjöbacken. Väl uppe vid krematoriet skulle jag göra en koll på klockan och en bedömning om hur mycket jag skulle gasa. De första två kilometerna hade jag Anders Delin vid min sida, väl i backen hamnade han bakom men artig och trevlig som han är tittade han till mig några gånger under loppet. En annan kille som jag också förstod lurade där bakom var Niklas Lovén. Det var först efter en dryg kilometer som jag insåg att han var bakom mig. Som sagt man skulle ha ögon i nacken. Lovén hade en stor hejarskara utspridd efter banan som avslöjade att han var på väg. Heja Niklas, heja Niklas! Jag vände mig om och fick se hans nuna, fick en känsla av att han var revanschsugen sedan Berlin halvmaraton. Jag visste även att en viss Tomas Frennesson skulle sikta på min rygg, också han revanschsugen sedan Seedningsloppet. Det flöt på ganska bra, passerade 5 km på 19:12 och kände mig stark. Väl framme på Lilla Bergaliden där man svänger in på Södra Storgatan kändes det riktigt bra. Mitt årsmål på milen skulle redan idag vara inom räckhåll, min medelsnittfart på klockan visade 3:47. Nu var det fulla spjäll som gällde. Södra Storgatan och Fågelsångsgatan passerades snabbt. Några hundra meter in på Kullagatan visar Lovén sitt rätta jag, då kliver han fram men inte för att dra utan en långspurt. Dessutom hör jag plötsligt ett ånglok eller något liknande, Frennesson har fått upp ångan och ett rejält tryck i steget. Ingen av dem hade för avsikt att invänta mig och jag hade inget att komma med, farten på mina ben var maxad. En snabbkoll på armbandsuret, snittfart på 3:46. Fan - det kommer att gå (37:59). När jag passerar målklockan ser jag typ 37:40-37:49. GÖTT! Jag stoppar min egen klocka och kollar tiden. Va' fan! 38:02. Teknisktfel/error??? Något surt, men nu några dagar senare kan jag inte säga annat än att det gick bra. Det var ju egentligen 38:29 jag hade som mål och ser man positivt på det hela så har jag kvar 37:59 till senare i sommar. Dessutom är 38:02 nytt pers och med fokus och formtoppning mot Stockholm Marathon så är tiden inte så j-la dålig.
Fram till nu har jag bulkat ganska många kilometer per vecka och peaken är nådd. De som följer med på km-jakten kan konstatera att det blivit många mil. Jag måste påpeka att de flesta går i lugnt och sansat tempo. Hade någon frågat mig innan årsskiftet om hur många mil jag tränar så hade jag aldrig kunnat föreställa eller gissa den volymen jag har kommit upp i. Samtliga mil är gjorda med mycket glädje, kärlek och hjärta och i stort sett utan krämpor. Det är fantastiskt att springa! - eller hur?
Idag blev det ett lugnt distanspass på drygt 15 km.
17 dagar kvar...
God afton!