Att kalla sig löpare är såklart fritt och upp till var och en. För mig är det mer en känsla att vara en riktig löpare. Alltså ingen tid eller fart sätter standarden på vem som är löpare. Jag tror gränsen går eller snarare stadiet inträffar när man "trillar över trösklen", då man inte längre behöver kämpa för att komma ut på en löprunda eller då man inser att man bara lurar sig själv med dåliga ursäkter för att inte sticka ut. Man helt enkelt börjar planera och anpassa sitt övriga liv, samt inser att man inte kan vara utan kommande runda. En gråzon där omgivningen tycker man tokig, galen, idiot som går upp 05:30 för att springa eller när man spenderar 3,5 timmar av lör- eller söndagen med att springa oavsett väder eller att man springer när man är på sportlov för att egentligen åka skidor. För mig är man löpare när löpning är en del av livet.
Idag blev det ett mitt-på-dagen pass (för att kunna fira födelsedag i kväll). Uppvärmning tillsammans med jycken 7 km, dumpade sedan av honom hemma. Fortsatte sedan 5 km i maratonfart, följt av 6 km nedjogg. Ett perfekt pass precis innan kaffe och tårta.
Om drygt två veckor är det alltså dags för eldprovet. Asics Stockholm Marathon går av stapeln och jag står på startlinjen med målet att springa in på Stockholm stadion i god tid innan uret slår över 03:00:00. Wooo! Tack för idag!
18 dagar kvar...