Här följer en racerapport från min första Ironman i Zürich 2007. Efter detta lopp har jag genomfört 3st till på denna distans med en bästatid i Kalmar Ironman 2012 på 11,03. (Simning 1,05, cykel 5,28 och löpning 4,22). Tankarna och fokus 2007 var att bara ta sig runt jämfört med ex. 2012 i Kalmar, man ökar ju alltid sina krav :)
När jag var på mitt första årsmöte med Helenholms TriTeam precis i början på 2000-talet så korades en man vid namn Noe till årets triathlet efter genomfört järnmannen i Kalmar. Omröstning stod mellan honom och en tjej som kört lag EM. Jag tyckte att det var en grym prestation att genomföra en tävling på Ironman-distansen, vilket bidrog till min röst på Noe. Jag konstaterade också att jag själv aldrig skulle köra en sådan tävling och har alltid hävdat för mina vänner att man måste vara lite knäpp för att göra det…….
Diskussionen började hemma i Lödde under hösten -06 och det var Micke som var pådrivande. Jag var väldigt tveksam. Tveksamheten berodde dels på en knäskada som jag hade under säsongen -06 som jag inte riktigt visste utgången av samt tiden till träning. Jag visste att det är mycket på jobbet under våren samt att hästen tar drygt 10-15 timmar i veckan, frågan var om det fanns tid och ork över för mer triathlonträning?
Efter gått igenom samtliga Ironman tävlingar i Europa som hade platser kvar (Järnmannen i Kalmar var ej med som alternativ, skulle vi göra det en gång så skulle vi göra det på ”riktigt”) så stod valet mellan Ironman Swizerland eller Ironman UK. Jag som har lite ”vattenskräck” tog beslutet att det måste blir Schweiz, eftersom jag inte tyckte att bilderna från simningen i England såg alls lockande ut. Tveksamheten fortsatte dock och när jag upptäckte att de hade en olympisk distans dagen innan så kom idén att jag kunde vara med på den och sedan supporta Micke dagen efter. Detta vägrade dock Micke gå med på, utan stod fast vid att båda skulle köra full distans. Antal kvarvarande platser minskande och till slut anmälde vi oss.
Efter diverse samtal med klubbkamrater, läkare etc. samt mycket osäkerheter om jag överhuvudtaget kunde starta (efter att ha lyft lite dåligt på fötterna och snubblat över en rot under ett långpass i Skrylle) så stod vi där med våra cyklar etc. i växlingsområdet klockan sex söndags morgon midsommarhelgen, endast en timme till start. Under promenaden ner till simstarten började jag blir lite nervös och tyckte alla gick så långsamt, starten gick ju snart och jag småsprang lite. Alla ”ladies” hade en egen startfålla längst bort och Micke ställde sig i fållan bredvid. Snart var det dags! Var jag så bra tränad så att jag skulle orka hela distansen? Nu fanns det ju inget att tvivla på mer, utan det var bara att köra. Jag studerade mina medtävlande i fållan och konstaterade att de såg sämre ut än mig och jag ställde mig längst fram. Micke var jag inte så orolig över då jag visste att han var i sitt livs form, aldrig simmat så bra, aldrig cyklat så mycket och aldrig sprungit så långa och bra pass. Enda frågan var när skulle han komma ifatt?
Starten gick för proffsen 5 min före oss andra men allt var 5 min försenat. Vår start, som jag trodde skulle vara lugn och fin, var bufflig. Vi skulle simma lite snett mot en boj, men vi simmade rakt, vilket innebar att det blev lite längre till den första bojen. Mot andra bojen gick det dock bra. Efter andra bojen skulle vi simma in för varvning och jag och några till tog sikte mot bojen, dock fel boj. Vi simmade mot bojen som låg till höger om ön som vi skulle runda från vänster, suck. Att man aldrig lär sig att inte lita på andra. Väl inne för varvning så kontrollerade jag klockan 38 min, helt ok. Målet var under 1,15 och simmade jag bra ca 1,08. Nu var dock andra varvet lite längre då vi skulle simma diagonalt till första bojen samt att mina armar tog helt slut efter halva andra varvet, simtiden blev tillslut 1,11. Arrangörerna hade väldigt stora och fina bojar i hörnen på banan etc. Emellan de stora bojarna hade man dock endast gula småbojar och alla i vattnet hade gula badmössor, vilket inte var riktigt genomtänkt. De långa avstånden mellan de stora bojarna gjorde också att det blev ganska svårnavigerat. Växlingen gick bra och jag skrev ner min simtid på en liten lapp till Micke (vi växlade bredvid varandra) så han visste hur långt före jag var. Jag kunde också konstatera att alla andra svenskars cyklar var kvar (alla svenskar hade sina cyklar på samma ställe i växlingsområdet), skönt. Jag tyckte generellt att det var många cyklar kvar vilket innebar att jag inte kunde ha simmat så dåligt.
Cyklingen bestod av en varvbana på 6mil som skulle cyklas 3 gånger men några rejäla stigningar. De två första milen ut till första stigningen gick längs sjön och det kändes bra i benen. Dock hade jag fortfarande mjölksyra i armarna så jag orkade inte ligga ner i tempobågen. Dock försökte jag ta det lugnt, vi skulle ju cykla 18 mil. Vi hade kört en bit av banan med bilen och även bilen fick jobba. Första stigningen gick på en serpentinväg i drygt 5km med 200meters höjdskillnad. Nackdelen att simma hyfsat är att nu kom de små ”italienarna” och susade förbi i stigningen så det kändes som att jag stod stilla. Jag hade lägsta växeln, stod upp och kom knappt runt (hade fått rekommendation att ha större utväxling men jag fick aldrig tummarna loss och dessa ord for ofta genom mitt huvud, jag skulle ha lyssnat på råden). Väl uppe fick vi vila lite innan nästa stigning började på ca 100 höjdmeter. Denna stigning passade dock mig lite bättre då det var lite mindre höjdskillnad på samma sträcka. Äntligen uppe väntade en utförskörning och inte vilken som helst. Jag tog det lite lugnt nedför och kom bara upp i 72km/h, medan Micke var uppe i över 80km/h. Då var man glad att cykeln höll! Väl nere efter att ha haft hjärtat i halsgropen (vi fick vara glada att det var 30 grader och solsken, istället för som dagen efter med halvstorm och regn för då hade det varit livsfarligt!) väntade ca 1mil längs sjön igen tillbaks och förbi tävlingsområdet till en ny stigning. Denna stigning var endast på 1km och 100 höjdmeter men det innebär ju att det är riktigt brant. Räddningen här på ”Heartbreak hill” var att man kände sig som en Tour de France cyklist då vägen var kantad av åskådare som skrek och tjoade medan vi cyklister endast hade någon meter att cykla på! På väg ut på 3:dje varvet hör jag någon skrika - du är så stark - och Micke glider upp vid sidan. Skönt att se att han är hel och fortfarande pigg, det var en hel del cyklister som satt längs vägkanterna med söndriga cyklar etc. och uppe på Heartbreak hill såg Micke några kollapsa. Vi snackade lite och sedan cyklade Micke ifrån.
På det tredje varvet var man mer jämn med sina medcyklister då de små ”italienarna” redan hade passerat. Jag passade även på att njuta lite av utsikten samt att njuta av kossornas hejarop i form av bjällrorna runt halsen. Sista gången uppför Heartbreak hill var jag nära att hoppa av cykeln men tack vare några småkillar, som samlat på sig flaskor som andra hade slängt för att minska på vikten, stod och skrek ”wasser oder duschi” fick jag mig en kall men skön dusch och tog mig uppför. Cyklingen var tuff och den tog på låren med de kraftiga stigningarna. Väl inne i växlingsområdet hittade jag inte riktigt rätt men helt plötsligt stod Micke där och var på väg ut när jag kom in. Vi konstaterade att vi höll vår tidsplan, det var lugnt vi skulle klara oss i mål. Efter lite tejpning av tår, hälar etc. samt toalettbesök begav jag mig ut på löpningen.
Löpningen bestod av en 4-varvs bana som i stort sätt var platt. Vi skulle upp över någon bro och under någon väg, men förövrigt inte stigningar. Låren kändes ok, eller så bra det känns efter 18mil cykling varav några i bergen. 1 km:s passeringen blev 6.15 och jag kände mig genast stressad. Dock visade det sig att denna kilometern var lite lång. Efter ca 2km passerade jag målområdet på andra sidan vägen och hör jublet från när segraren springer i mål. Ja, ja, de startade ju 5 min tidigare än oss. På mitt andra varv blev promenaderna vid vätskestationerna längre än vid första. Fokus på kilometerpasseringarna hade förflyttats till fokus på att hitta en toalett, vilket inte var så lätt. Magen började här säga ifrån att nu hade den fått nog med allt sött. Trots att jag endast drack vatten hade jag svårt att dricka. Detta ledde naturligtvis till, i 30 gradig värme, att yrseln började komma. Tredje varvet blev det jogging varvat med gång och fjärde blev mestadels gång då jag blev helt yr så fort jag började springa. De tre första varven var jag grymt avundsjuk på alla som hade fler band på armen än mig (ett band för varje varv). På det sista varvet var jag dock grymt glad att jag hade fyra band och de som hade färre tyckte jag synd om. En blåsa på en tå sprack under tredje varvet och jag fick besöka sjuktältet för tejpning. De undrade om jag skulle bryta. Bryta en Iromman när jag bara har 13 km kvar? Mitt enda mål var ju att komma i mål så det var väl bara att ta sig i mål. Då det var en varvbana såg jag Micke några gånger och varje gång springandes. Strax efter passering 41km sitter en trött, men nöjd, Micke och väntar på mig. Jag tar mig i kragen och börjar springa. Jag visste att jag hade en jagande svensk från Stockholms City bakom mig som såg pigg ut vid passering 38km samt en trött norrman framför mig som man borde kunna springa om. Jag spurtar om norrmannen och springer in på upploppet (undrar om det inte var svikt i underlaget för det kändes så skönt…..). Mitt namn kommer upp på tavlan och allt känns gött, målgång 13h 26min.
Arrangörerna hade ordnat med bubbelpooler som såg lockande ut, men när jag konstaterade att det endast vara nakna tyskar/schweizare i dem så blev jag inte lika sugen längre. En skön dusch väntade, där jag konstaterade att min insmörjning av solskydd även skulle ha varit under min tävlingsdress, då solen bränt sönder hela min rygg trots tävlingsdräkt. Tyvärr lyckades jag inte få i mig så mycket mat efter loppet så natten var inte så mysig, eftersom jag vaknade ett flertal gånger av mat och vätskebrist. Chipsen hemifrån räddade dock en del av natten.