Jag kände en svag nytändning när jag i perferin såg ett par
bågar jag kände igen. Martin Holm såg fokuserad och lätt ut när han gled upp
jämsides. Det kändes skönt att få lite draghjälp, jag hade börjat känna
mjölksyra i låren och ett för tungt flåsa krypa sig närmre den senaste
kilometern. Och då hade vi ändå 5 kilometer
kvar. Sneglade ner på klockan, 17:41, bra drag i dojorna men bara lite krafter
kvar. Skulle druckit en flaska rödbetsjuice till.
10KM i Ystad var en bonus. Efter ”helvetsåret” förra året där
familjen allt för många gånger sattes i andra hand så har jag blivit väldigt
restriktiv mot att boka upp mig på för mycket aktiviteter utanför arbetstid. Jag
har en kväll i veckan jag löptränar själv samt ett helglöp, övriga tider är det
med min PT i löpvagnen (Elliot) eller på morgnar och luncher. Detta känns
väldigt bra för min balans men det innebär också ett visst ”dealande” för att
få ihop saker. Efter mian tider på seedningsloppet (36:00) samt Skrylleloppet i
måndages (36:29) kändes det klockrent med en flack mil som avslutning på
veckan. Ystad here we go.
Jag flåsade högt men höll tempot uppe ytterligare 500m. Sen
hände något oförklarligt, pulsen rusade iväg i ett obehagligt tempo. F-n detta
ska ju inte hända? Jag är ju i mitt livs form. Låren hade känts tunga de
senaste 3 km och jag hade emellanåt svårt att kontrollera tekniken men det hade
inte varit ett allt för stort hinder. Pulsen var dock en överraskning. Senast
detta hände var i vintras när jag ökade min träningsmängd aningen för fort och
var på håret att slita ut mig under en tuff vecka. Valde då att avbryta passet
och vila två dagar, det gick strålande. Detta var inte med i planen idag. Jag
höll mitt tänkta 3.35/km tempo men det hade varit tufft första 5 km. Jag och
Kenth hade snabbt hamnat själva mellan två klungor. Den främre var med ”Rekord-BG”
och resten av sub35 gänget med gänget bakom då kändes som att de höll strax
över 3.35/km så jag och Kenth körde på egen hand. Men det var tungt att dra och
jag har ännu inte fullt ut rutinen eller pannbenet för att hålla detta en mil.
Jag bestämde mig för att stanna vid varvningen om pulsen inte sjönk. Men redan
några hundra meter senare fick jag syn på en gåendes Lucas vid sidan av banan,
jag tog chansen och stannade och gick med honom någon minut. Pulsen gick ner
och jag bestämde mig för att jogga sista varvet. Tänkte kanske jag kunna snappa
upp någon Göta löpare som behövde farthållning och sneglade bakåt. Mötte Lasse
som gav mig en blick som jag läste ”Jag vet hur det känns, kör på i mål så tar
du det nästa gång”. Jag såg inga Göta löpare bakom mig och ökade farten igen.
Sneglade efter ett tag ner på klockan och insåg att jag var nere på 3.35/km
igen. Verkar som att grisar kan flyga.
Det mentala spelet och strategiska tänket innan och under
lopp är en märklig sak. Kroppen sa till idag att det var för mycket. 11 mil i
benen denna veckan och ett lite för tufft pass igår på löparfesten var inte den
optimala uppladdningen men det var inte den avgörande faktorn idag. Jag blev
för fokuserad vid tiden. Jag borde lyssnat på min kropp och saktat in i tid
innan jag sprang in i väggen. Men ibland blir man girig… Efter loppet idag har
jag bestämt mig vad mitt mål för Springtime i år blir. Att ha kul.
Jag spurtade i mål på 37.30 i Ystad (avslutade med en bra sprint,
alltid något), klockade in sista km på 3.22 och gratulerade alla Götalöparna i
mål. Där var några enorma prestationer idag, självfallet BGs rekord absolut
häftigast. Men vi som springer med BG vet att något annat än rekord var inte
aktuellt idag. Jag läste för några veckor sedan Scott Jurek’s självbiografi ”Eat
& Run” och en av sakerna jag har tagit med mig från den är hans ödmjukhet.
Efter målgång, även om han vunnit loppet med marginal, väntar han alltid kvar
och hejar in sina medtävlande så länge han orkar innan han slocknar. Något som jag tycker genomsyrade denna dagen men mycket hjärta och mod. För är det något som jag lärt mig det senaste året
om löpning så är det att det handlar inte om att springa MOT löpare. Det
handlar om att springa MED löpare. Även om man blir piskad med 2 sek på
Skrylleloppet.
Det jag tar med mig från dagens lopp är känslan. Inte från
själva loppet, här tar jag med mig erfarenheten, utan från allt runtomkring. Skitsnacket
i bilen, gruppselfie innan start, stämningen med 1 min kvar till startskottet
och framförallt peppen vid målgången. Det krävs mod att sikta högt, men det
krävs även mod att misslyckas och sätta sig i sadeln igen. Trots ett ”misslyckat”
PB-försök idag har det varit en av årets roligaste dagar. Jag tycker nedan bild summerar det rätt bra.
Jag vill passa på att tacka alla som hört av sig med rop om
att de uppskattat min bloggvecka. Det har varit väldigt roligt att även själv få
återuppleva min löparresa och man ser hur långt man kan nå med motivation och
inspiration. Jag lämnar nu över stafettpinnen till nästa bloggare Maria Trönell
som har några riktigt häftiga meriter i bagaget, ser fram emot läsningen!!
Sist men inte minst, tack alla löparvänner i IS Göta för en
helt fantastisk vinter- och vårsäsong, jag ser fram emot många fler dagar som
idag under de närmsta åren!
/Simon Wikstrand