”Kan du ta min telefon och lägga ut bilden på twitter? Skriv
något om att folk ska skänka pengar!” Han pratar lugnt medan han avverkar sin
tredje kilometer.
Jag tog nervöst emot telefonen och fnittrade fram ett ”Ehh,
ja absolut!”
Efter några dagar i ”Glasburen” hade man lärt sig hur det
funkade i bubblan. Vi hade öppnat upp dörren, sprutat fönsterna med något form
av medel mot imma och banden var på full speed. Bokstavligt talat. Jag var
fortfarande nervös och mina ögon kändes som att de skulle explodera in i min
skalle. Veckan hade varit tung. 14 timmars arbetsdagar för att sedan toppas med löpbandslöpning. Men jag hade ändå tillräckligt mycket sinnesnärvaro för att skriva en
tweet. Läste igenom tre gånger så jag inte stavat fel och klickade senaste
nervöst på tweet-knappen.
"Ok, ehh, här nu har jag twittrat, hoppas inte jag skrev fel
hehe”. Jag slår ett öga på telefonen innan jag sträcker fram handen och
reflekterar över att den är sliten. Han springer säkert med mobilen och
nycklarna i samma ficka. Amatör. Mustafa Mohamed vrider kroppen, plockar graciöst till sig mobilen med sin långa seniga hand, tackar och
slår ett öga på telefonen. Han ser nöjd ut och lägger den i mobilfacket på
löpbandet. Han slår blicken framåt igen, ler och vinkar till människorna som
går förbi. Han springer inte särskilt snabbt tänker jag, ser ut som att han
joggar. Tittar på rutan som anger hastighet på löpbandet. 17.8km/timme. Han avverkar halvmaran på 1.17, bandet gick inte snabbare. Han ser fullkomligt oberörd ut. Shit.
Hej mitt namn är Simon Wikstrand, är 27 år gammal, har
precis twittrat åt Mustafa Mohamed och kommer att vid veckans slut ha varit med
om en insamling som bringat in 218.037 kr till Musikhjälpen.
Jag går inte in på att berätta om Helsingborg Marathons
insamling till musikhjälpen. Skulle jag skriva om denna så skulle jag vara
tvungen att avsätta några veckor till att sitta vid datorn och knappa ner allt
som hände. Jag kan däremot rekommendera vårt fotoalbum på Facebook så får ni en
kort recap i bilder. Vad det innebar för mig ur ett träningsperspektiv var
16,7km löpbandslöpning i snitt varje dag i 7 dagar. Detta var jäkligt tufft
eftersom vi sprang stora delar sent på kvällen men det innebar också att jag
för första gång knäckte 100km gränsen på en och samma vecka. Men en sak kan jag
säga, ser jag någonsin ett löpband igen… Så ska jag f-n ta och lyfta upp det
och kasta ut det genom närmsta fönster.
”J-vla uggleögon.” Jag ville bara sova. Jag tittade mig
själv i spegeln och ett lik tittade tillbaka. Vem i h-lv-te går upp 05.15 för
att springa? Det är ju sinnessjukt. Nu har det f-n nått någon j-vla gräns
tänkte jag. Sen tittade jag mig i spegeln igen. Rättade på mig och gav mig
själv en lång blick. ”Var inte en sån j-vla mes. Ta dig ett stort j-vla glas
med håll käften, knyt skorna och SPRING”. Fyra månader senare springer jag
morgonlöpning två dagar i veckan, samling 05.45 vid den ökända korsningen Skånegatan/Köpingevägen.
Vem f-n är mes nu?
”Du får springa om, du behöver inte hålla igen för vår
skull. Dra på och visa oss gubbar hur det går till”. Pelle och Niklas skrattar
inte, de menar alvar. Jag kollar på klockan. 3 intervallen på 6x 300 m i
inomhushallen drar igång om 25 sek. Jag känner mig grymt fräsch. Vi drar iväg
och jag lyder Pelle. Drar om efter halva och ökar. Jaana rehabtränade vid sidan
men har nu vila. Hon ser på spektaklet som sker på banan några meter ifrån. Hon
har den där blicken som vi alla drömde om att få se när vi var mindre och
spelade fotboll. När man dribblar av en back och drar ett stenhårt skott upp i
krysset (ja det hände ju dock aldrig). Den där blicken ”Den där killen… Han har
det.”.
Jag hade strax innan insamlingen till musikhjälpen tagit ett
beslut. Det var dags att komma i form igen. Jag hade inte en lika episk ”sista
måltid” som med Grisfesten (se andra blogginlägget) några år tidigare. Denna
gången nöjde jag mig med en Punk IPA-öl och en påse lösgodis. Det var några
dagar efter nyår och detta var den sista dagen innan resten av mitt liv började.
Dagen efter skulle jag köra rening av kroppen och börja springa som en j-vla
dåre. Så jag lyfte mitt glas och skålade i luften. ”Kom igen tjockis, nu njuter
vi av kvällen och dricker ett stort j-vla glas med håll käften. För imorgon är
det dags att sätta igång”
”Kom igen nu, under 36!” BG (eller kan ha varit Svenne, jag
var så j-vla väck) skriker på upploppet till mig. Jag slår ett öga på klockan.
00:35:35. Jag har en bit kvar till målet och jag dregglar, sluddrar och är helt
slut. Jag pressar på sista biten och springer över mållinjen på seedningsloppet
till Göteborgsvarvet i Helsingborg på 36 blankt. 2 min 11 sek snabbare än jag
någonsin sprungit milen på och 2 min 45 sek snabbare än mitt tävlings-PB. Holy
Shit. Detta kommer jag ju aldrig i h-lv-te göra om igen. Eller?
Detta var mitt sista blogginlägg om den resa som jag gjort
under de senaste åren. Det har varit ett sant nöje och jag hoppas att även ni
har tyckt det varit trevlig läsning. Självfallet kommer det ett blogginlägg
även imorgon, min sista dag som stafettbloggare på Götaweb. Men den kommer inte
att handla om något annat än DM i 10 km landsväg i Ystad. En förhoppningsvis
episk tävlingsberättelse som narrar en dag kommer att sjunga sånger om.
Hej mitt namn är Simon Wikstrand, är 28 år gammal och
imorgon ska jag springa 10 km i Ystad på 35.50. Men först ska jag dricka ett
stort j-vla glas med rödbetsjuice.
Vi ses imorgon!
Simon