Jag stirrade länge på skärmen. Kände mig upprymd men ändå
konfunderad. Min son sov middag i rummet bredvid och jag visste att han snart
skulle vakna.
”Helsingborg Marathon. Vad är det?” Min fru sneglade över
min axel.
”Jag vet inte än.”
Svaret var ärligt. Vad som lugnt hade knappats in i mitt
mindmap-program som två ord i mitten hade under den senaste timmen blivit
hundratals bubblor som fyllde hela skärmen. Min blick slet sig till sist från
skärmen när jag hörde min son vakna från middagsvilan i andra rummet. Dags att
börja pappajobba igen.
Hej mitt namn är Simon Wikstrand, jag är 26 år, nybliven
pappa och har precis skrivit ner två ord som kommer att förändra mitt liv. Helsingborg
Marathon.
Våren och sommaren hade varit de bästa i mitt liv, både
löpmässigt och livsmässigt. Efter mitt drömlopp på NY halvmarathon i mars hade mina
tider sänkts på alla distanser. Jag sprang längre och snabbare än någonsin
tidigare. 39.14 på Springtime, en 22 plats på Kullamannen, 39.20 på ett
överhettat änglamilen. Löpningen flöt på. Min son föddes en varm sommardag den
2 juli och jag tänker inte ens börja beskriva den känslomässiga processen kring
detta. Allt annat i mitt liv blev sekundärt efter en endaste liten person. Min son
Elliot.
Men... medan Elliot sov, vilket han gjorde MYCKET under de första veckorna i
livet så passade jag på att springa. Jag och min svåger Andreas hade hittat bra
träningsrytm tillsammans och körde kontinuerliga långpass tillsammans på
helgerna utöver veckopassen. Vi flörtade lite med triathlon och hade dessutom
under sommaren på en grillkväll (ja, det fanns några öl involverade i bilden) anmält
oss till att springa Köpenhamn Marathon. Och det var just Andreas som dök upp i
mitt huvud direkt efter att jag knappat ner dessa två orden på min dator denna
dag. För detta var något som vi skulle göra tillsammans.
Jag skulle nu kunna skriva en hel roman om berättelsen
runtomkring Helsingborg Marathon, men detta är inte min tanke med denna
bloggvecka. Resan med Helsingborg Marathon ur ett personligt perspektiv under
hösten 2012 och året 2013 gör sig inte rättvisa i detta forum, det passar sig
bättre i en åhörarsal eller i ett bås på Pitcher’s över en burgare och en öl.
Jag kan summera Helsingborg Marathon ur personligt perspektiv med några få ord.
Stora drömmar, djup ångest, mycket adrenalin, försummad familj och hårt j-vla
slit. Här finns 1.000 berättelser och anekdoter, många som vi aldrig kommer
kunna berätta om och många som vi nu har privilegiet att hålla föredrag om. Det
är det roligaste, jobbigaste och mest givande som jag någonsin gjort. Men om vi
istället tittar på Helsingborg Marathon ur ett träningsperspektiv, då börjar vi
snacka.
”Fy f-n för i h-lv-te, mina muskler och fötter hatar mig!”
Det var en ohyggligt gnällig Andreas som kräkte ur sig svordomar.
”Jag ska ALDRIG mer springa, fy f-n för detta!” Ja, jag var
väl inte så mycket bättre jag heller. Man kan väl säga att vi förtjänar
varandra.
Vi hade 3 km kvar på testlöpningen av hela Helsingborg
Marathon banan. Det var tuff motvind och våra muskler hade börjat stänga ner.
Ingen av oss hade sprungit hela maratondistansen tidigare. Vad som de första 35
km varit en härlig runda där vi pratat konstant om banan och vad man ska göra
längs den hade övergått i en gnällkavalkad utan dess like. Men vi lyckades
springa i mål på runt 3.40. Och det var först då som jag insåg vad alla
långlöpen på helgerna gett mig. Kondition, pannben och styrka. De senaste 5
månadernas helglöpning hade gått längs samma slingor vaaaarje gång. Vi skulle nämligen
ta ut en 42.195m lång bana och vi hade äntligen lyckats. På köpet hade jag
byggt mitt livs bästa form. Det fanns inget som kunde stoppa mig.
”Hur f-n tänkte vi här?”
”Ähh det fixar vi, är du inte laddad?”
”Jo jag är sjukt taggad men tänk att vi ska göra detta varje
helg 5 helger i rad nu.”
”Det blir kul!”
Startskottet på sydkustloppet 21,1km i Trelleborg i April
2013 var början på en 5 veckor lång ”PR-turné” där vi skulle vara ute och synas
och marknadsföra det nyutannonserade Helsingborg Marathon.
Sydkustloppet 21,1km, Springtime 10km, Kullamannen 12,8km,
Köpenhamn Marathon 42,2km, Änglamilen 10km.
Ett riktigt tufft schema som hade föregåtts av flera veckor
utan längre sömn och ingen träning. Utannonseringen av Helsingborg Marathon
hade varit det enda fokus under denna tid och vi hade ingen aning om var vi
stod formmässigt. Vi var slitna, på gränsen till utbrända, men samtidigt
väldigt lyckliga över att äntligen kunna berätta om vad vi sysslat med i all
hemlighet det senaste halvåret. De första kilometerna på sydkustloppet var en
befrielse. Äntligen utlopp för… Allt. Andreas krossade sitt personbästa på
halvmaran och sprang in på 1.27.16 i sitt första lopp som han sprang helt
barfota. Jag lunkade in på nytt personbästa strax efter på 1.27.50. Jag skyller
det på att jag instagramade samtidigt som jag sprang. Bilden nedan tagen vid
17km.
Personbästa-tiderna avlöste varandra. 1.27.50 på
Sydkustloppet, 38.45 på springtime, 3.13.19 på Köpenhamn Marathon. Framförallt
i Köpenhamn kände jag hur alla långpassen under vintern gett mig styrka. Jag
sprang med 3.20 farthållarna fram till 15km, sen drog jag. Jag sprang sista
halvan snabbare än första och var inte helt slut när jag gick i mål. Däremot
kände jag en illavarslande känsla i knäet. Tänkte inte mer på efter målgång när
vi satte oss och käkade en korv och drack en öl. Inte förrän vi skulle resa oss
och gå mot tåget. Jag kunde inte gå ordentligt.
”För ända in i h-lvetet!!! Jag får hoppa av här och ta
bussen resten av sträckan”. Tre veckor hade gått sedan Köpenhamn Marathon. Vi
skulle springa långlöpning från Helsingborg ut till Kullaberg. Mitt knä var
dränkt i voltaren gel och hårt lindat. Shit happens.
Hej mitt namn är Simon Wikstrand, är 27 år, i mitt livs
bästa form och har precis fått en knäskada och har 4 månaders rehab framför
mig.
Jag ägnade resten av sommaren åt rehablöpning. 1km… 1,2km….
3km *aj!*… 1km…. Jag passade i samma veva på att byta löpstil från ”hällöpare”
till ”framfotalöpare”. Detta skulle vara skonsammare mot knäet och dessutom
kändes det naturligare om jag ville få upp bra fart. Första dagen jag testade
att springa på framfoten sprang jag 1km till affären och 1km tillbaka. Jag
kunde inte gå ordentligt på 4 dagar på grund av träningsvärken. Detta blir en
lång uppbyggnadsperiod….
I slutet av November månad hade den nya löpstilen äntligen
satt sig. Det kändes nu ganska naturligt att springa på framfoten och jag
tänkte inte på varje fotnedsättning, det kom istället naturligt. Oförmågan att
träna som jag gjort tidigare i kombination med att jag jobbade 70 timmar i
veckan hade börjat ta ut sin rätt. Framgången för Helsingborg Marathon i
kombination med mitt heltidsjobb, min familj och min krystade träning hade slagit
hårt mot min kropp och psyke. Jag kände mig ofta på gränsen till utbränd,
stressad varje dag, försummade aktivt min familj och hade starka
humörsvängningar. Vågen visade nu 80 kg istället för 73 kilo som jag vägde när
jag sprang Köpenhamn Marathon och jag kände att mitt liv behövde ta en vändning
NU. Så jag tog ett ganska enkelt beslut. Jag bestämde mig för att göra en
förändring.
Och vilken timing… För om 2 veckor skulle jag bo i en
glasbur dygnet runt i 7 dagar och springa en halvmara om dagen på ett löpband.
Det kändes som ett ypperligt tillfälle för att komma i mitt livs bästa löpform.
Morgondagens ”Ett stort glas med håll käften” har jag sett
fram emot att få dela med mig av, den handlar nämligen om vintern och våren
2014. Den bästa tiden i hela mitt (löpar)liv. Vi ses imorgon!
/Simon