”There’s no
easy way to say this but… We have decided to move the entire Head office for
Nordic to Ireland. Ireland will be the new location for the home office for
Northern Europe. What this means it that you are all relieved from your duties.
Your supervisor will have a separate sitdown with you all during the day and go
through the details. I understand if you all want to leave early today and go
home and tell your families. I am sorry that we have failed you.”
Den 4 januari 2012 blev inte som alla andra dagar. Luften
gick ur mig när VDn yttrade orden. Min pågående och tänkta raketkarriär brann
upp samtidigt som tankarna började snurra i bilen på vägen hem till Helsingborg
från arbetsplatsen utanför Malmö. Jag ska bli pappa om 7 månader och är nu
uppsagd. Vad f-n gör jag?
”Du är hemma tidigt, vaddå har du fått sparken eller?” Jag
tittar på min fru och skrattar nervöst.
”Ja, något i den stilen.”
Mitt råd till er. Säg ALDRIG till din hormonfyllda gravida
fru att du blivit uppsagd. LJUG SKITEN UR DET ISTÄLLET! Resten av dagen gick åt
till att gråta, prata om framtiden och hur vi skulle lösa allt. Men det är just
detta som är det lustiga… Shit happens, vart det leder beror på hur du väljer
att tackla det.
Hej mitt namn är Simon Wikstrand. Jag är 25 år, ska bli
pappa om 7 månader och nyligen blivit uppsagt.
4 februari 2012. Jag drar fingret över mitt stora, fula ärr på
vänster axel som jag fått efter att ha tagit bort ett födelsemärke. Det höll på
att läka men man såg redan nu att det var slarvigt gjort. Även om jag hade ”en
ny vältränad kropp” kändes det jobbigt att ta på sig linne på gymmet. Men det
spelade ingen roll just nu. Jag hade precis ”hit the jackpot”. Om två veckor
var jag arbetsbefriad, med full lön + bonus, tills dess att jag började mitt nytt
jobb i Helsingborg i april. Jag tänker inte gå in på hur jag halkade på de bananskalen.
Det jag däremot kunde konstatera var att jag nu var ledig i två månader med
full lön. Med mitt stora löparmål, New York halvmara, den 24 mars så var
frågan, vad gör man om man är ledig i 5 veckor innan ett lopp medan frun är
iväg och jobbar?
Man spelar TV-spel och springer som f-an.
Under februari och mars månad 2012 sprang jag mer än
någonsin. Jag lärde mig vad ”dubbelpass” innebar (Frukost, löpning, TV-spel,
lunch, TV-Spel, löpning, middag, TV-serier) och jag hittade snabbt två pass som
jag älskade. Intervaller och snabbdistans/tempolöpning. Känslan av fart fick
mig att totalt fasta för tävlingsmomentet. Jag tog ut banprofilen för halvmaran
i NY och la en liknande slinga hemma i Helsingborg och nötte de första 12km
fördärvat. Jag tog ut excelkurvor på snitthastigheter och jag satt på youtube
och letade filmer på backarna längs med banan. Jag hade bestämt mig för att
springa loppet på under 1.33.00.
Det är kallt i central park. RIKTIGT kallt. Klockan är bara
06.30 och starten går om en timme. Jag och syrran värmer upp tillsammans,
kramar om varandra och säger att vi ses i mål. Vi är långt ifrån varandra i
startfållorna och jag står själv, snackar med några andra européer som varit
med i lotteriet om startplatserna i fem år och kom först nu med. Shit man inser
att man hade rejäl tur att man kom med. Och just då så hör vi det. Tystnaden
lägger sig och en magisk vacker kvinnoröst hörs från scenen 200m längre fram
vid starten. ”O say can you see, by the dawn’s early light..” Jag vänder upp
blicken. Central park är knäpptyst. 15.000 personer gör inte ett ljud,
samtidigt som en blodröd sol börjar skymtas mellan skyskraporna. Daggen ligger
stilla på gräset och håret på armarna och i nacken reser sig. Detta är den
absolut häftigaste tävlingsupplevelse som jag någonsin varit med om.
Första halvan löpte på enligt plan inne i central park och
jag till och med låg några sekunder per kilometer före min tänkta tid. Jag
kände mig fräsch och stark när jag flög fram uppför kullen när banan vände ner
längs Manhattan. Det var så otroligt mycket publik längs med trottoarerna och alla gatorna var avspärrade för loppet. Vi
springer in genom ett helt folktomt Time Square (enda gången förutom nyårsafton
som de spärrar av TS) och allas GPS-klockor börjar blippa frenetiskt. All
elektronik gör att sändningen till klockas blockeras och det är inte förrän en
kilometer senare som de börjar funka igen. Tror ni man blev stressad???
”Come on, 1,5
miles to go!!”
Amerikanen bredvid mig ser löjligt fräsch ut och nu är
jag riktigt trött. RIKTIGT TRÖTT! Jag har drygt 2,5km kvar och springer i en
tunnel vid battery park. Klockan har slutat funka i tunneln men jag vet att jag
ligger en bra bit före måltiden. Jag flyger upp ur tunneln och ser en skylt ”600m
to go”. Jag tänker att jag ska sakta in lite och bara njuta av slutsträckan,
jag ligger trots allt före min måltid. Men just då känner jag den…. Mitt ärr.
Det skaver aningen mot min tröja och gör sig påmind. Mitt ärr som jag fick när
jag tog bort det där jäkla födelsemärket. Mitt ärr som gjorde att jag inte
kunde styrketräna under 4 veckor. Mitt ärr som tvingade ut mig i löparspåret
under denna tid. Mitt ärr som är anledningen att jag blev kär i löpning. Jag tänkte
på alla dubbelpass, intervaller och morgnar som jag varit ute och tränat för
denna tävling. Inte f-n skulle jag ge mig med 600m kvar. Tacka ärret för det. Jag
drog på en sprint som till och med Usain Bolt hade blivit avundsjuk på (vi kan
väl låtsas det iaf för historiens skull?) och fick tunnelseende sista 200m.
”Fy fan vad grymt!! Du är bäst!! 1.31, du klarade ditt
mål!!!” En gravid Lisa hoppar upp och ner och skriker på andra sidan stängslet
efter målgången. Jag bara skrattar och ler.
”Vaddå vad är det??”
Jag känner
mig känslomässig och överväldigad av lyckoruset.
”Nej inte riktigt… Det är
bruttotiden du såg på målgångsklocken. Här är min tid”.
Jag trycker upp klockan
mot stängslet. 1.29.57.
Mitt namn är Simon Wikstrand, är 26 år gammal och har precis
lyckats med mitt livsmål på halvmaraton. Jag är en tävlingsjunkie och springer året
2012 ytterligare 9 tävlingar. Och det är på hösten 2012 efter en tävling som
mitt liv ska förändras för all framtid. För då dyker två ord upp i mitt huvud.
Helsingborg Marathon.
Mer om det imorgon. God natt!
/Simon