”Uhm-Um.. Ok snart färdig här..”
Svårt att se vad som händer när man ligger på mage med huvudet
ner i britsen.. Känner någon vätska som rinner ner för sidan av magen, något
bedövningsmedel? Jaja de vet vad de sysslar med.
”OK då kan du resa dig upp!”
Jag reser mig upp och inser att vätskan var blod som runnit
ner för min rygg. Jag känner ett stygn av obehag och blir genast lite oroad
över slutresultatet. Jaja skitsamma det är bara ett födelsemärke. Det blir bra.
Jag känner än en gång en något ”smutsig blick” när hon ber mig at ta på mig
tröjan igen. Ja absolut, detta kan vara min fantasi som glider iväg. Men jag
kommer att hävda att den äldre sjuksköterskan spanade in mig, berättelsen blir bättre
då.
”Allt har gått bra och jag har tagit bort födelsemärket,
tänk bara på nu att inte anstränga axeln under 3-4 veckor.”
”Innebär det att jag inte kan styrketräna under denna tid?
”Precis, ingen styrketräning som involverar överkropp.”
Great… Där försvann halva mitt träningsprogram… OK vad gör jag
nu. Springer i fyra veckor? Hmm… Springer i fyra veckor? OK, springa i fyra
veckor it is.
Hej mitt namn är Simon Wikstrand, jag har under våren 2011
tappat 9kg och är i mitt livs bästa fysiska form. Jag har precis tagit bort ett
födelsemärke på ryggen (vänster axel)
och ska springa 5 dagar i veckan under de närmsta 4 veckor. Let’s roll.
Jag hade ett strikt träningsschema med 5 pass i veckan och
tänkte inte släppa det nu. Jag njöt av min nya livsstil. Alla mina gamla kläder
passade igen och jag hade till och med fått köpa ny garderob på grund av ”min
nya kropp”. Jag gillade fysisk aktivitet och var besluten om att hålla ett
fokus och disciplin i träningen, även om det innebar att jag var tvungen att
springa 5 dagar i veckan under denna månad istället för att styrketräna. Hur
svårt kan det vara?
”FY FAN ALDRIG IGEN”
Dessa ord hade jag skrivit ner efter min första morgonjogg. 6,4km
den 14 april 2011. Jag var andfådd, musklerna skrek och jag frös som f-n. Min
träningsrutin innefattade nämligen 4st morgonpass på vardagar och ett helgpass
runt lunch. Det jag inte räknat med var att direktöversätta 4 styrkepass på
morgonen till löpning på morgonen. Men jag gav mig f-n på att det skulle gå. Jag
slet mig igenom första två veckorna och sen hände det. Jag upplevde för första gången i mitt liv vad
som inom löpningen kallas för ”flow”. En kylig morgon i slutet av April med
Jonathan Johanssons nya skiva i öronen kl. 06.15 sprang jag min vanliga runda.
Från tågaborg bort till Pålsjö och sen på elljusspåret. När jag kom ut vid
Pålsjö slott längs landborgen stannade jag. En oförklarlig känslomässig våg sköljde
över mig när jag tittade ut över ängen upp mot skogen, flåsandes medan svetten
rann. Jag hade aldrig känt mig så levande. Detta var ett av de kritiska ögonblicken
i mitt liv då allt förändrades. Jag blev kär i löpning.
Jag gjorde under sommaren och hösten ett halvhjärtat försök
att komma igång med styrketräningen igen, men det gick inte. Jag nötte så många
mil längs Pålsjös stigar under våren att jag visste att det aldrig skulle bli
detsamma igen. När jag sen av en slump stod på startlinjen på malmömilen samma
år och fullföljde på tiden 43.03 så visste jag. Allt föll på plats. Det var
detta jag skulle göra. Sommaren kom och gick, jag och min fru gifte oss i
september och bara några veckor senare visade testet positivt. Jag skulle bli
pappa. Våra liv skulle för alltid förändras. Därför bestämde vi oss för att åka
iväg på en sista resa som barnfria. Vi synkade med min syster och hennes familj
och med mina föräldrar för en resa till USA. I samma veva såg vi att New York
Halvmarathon skulle gå av stapeln samtidigt som vi skulle dit. It’s a sign. Det
var tydligen väldigt svårt att komma med genom ”lotterisystemet” som de har men
jag och min syster anmälde oss till lotteriet på chans. Vi får se vad som
händer... Två månader går, sen kommer mailet.
Datum: 31 december 2011
Från: Road
Runners NY
Ämne: We’ll
see you at the starting line at NYH!
Jag satt och stirrade på mobilen i några sekunder innan jag
faktiskt förstod att jag kommit med. Jag hade kommit med! Jag skulle springa
New York Halvmarathon. *Pling!* Sms från syrran. ”Jag kom med!!! Du??”.
Jag fick tårar i ögonen och en klump i halsen. Det kan tyckas märkligt med
denna emotionella reaktionen på att man ska springa en halvmara. Men det var
mer än en halvmara. Jag blundade och såg min målbild. Jag springer inne i
central park. Jag flyger fram längs ett avspärrat Time square. Jag sprintar mot
mållinjen där hela min familj och min fru med stor gravidmage väntar på mig. De
skriker och hejar och hoppar. Jag passerar mållinjen med händerna i luften. Jag
bryr mig inte ens om tiden, den spelar ingen roll. För det är vad jag åstadkommit
och mina nära som är det enda som betyder något. Jag lever.
Hej mitt namn är Simon Wikstrand, jag är 25 år gammal, ska
bli pappa och kommer i New York att springa mitt livs bästa lopp och spränga en
drömtid. Men det ska vi inte ta ikväll. Det får ni läsa om i morgondagens
blogginlägg ”The Road to New York”.
God natt, vi ses imorgon!
Simon