"Hej Simon!"
Martin Erson verkar oberörd av de 8 snabba kilometrarna innan helvetesbacken adderade tung mjölksyra. Detta måste vara den längsta backen jag sprungit på ett 10 km (nåja, 9841m var det) lopp. Jag tappade min nemesis efter 4 km men hade en konstant gnagande känsla av att jag skulle stöta på honom igen innan mållinjen. Och visst f-n gjorde jag det, i början på denna j-vla backe.
"Tje-e-ena."
I mitt livs bästa form slog Martin mig med 2 sek, trots att jag la in en sista 300m-spurt som jag sällan lyckats med tidigare.
Shit happens.
Mitt namn är Simon Wikstrand och jag är löpare. Denna veckan är det min tur att knappa på tangenterna på Götas blogg. Jag hade tänkt berätta om hur jag kom i kontakt med löpning och hur allt började med "Grisfesten" för 4 år sedan. Men eftersom Skrylleloppet gick av stapeln idag så gör vi det baklänges och börjar med dagens lopp. För just nu är jag i mitt livs bästa form, precis som Martin Erson....
Igår var det påskmiddag hos föräldrarna. Jag tuggar i mig allt gott från påskbuffén samtdigt som jag multitaskar med mobilen, det aktuella samtalsämnet och den polska vodkan. Livet leker. Hetsen inför Skrylleloppet på Götas FB-tråd har precis dragit igång och jag njuter fullt ut. Jag känner mig bekväm på gränsen till övermodig efter att kunna se tillbaka på mitt livs absolut bästa träningsfas. I vintras, efter att ha gått upp 5 kilo och tappat träningsfokus, bestämde jag mig. Jag skulle krossa alla mina löparmål 2014, och jag skulle börja NU. Jag hade turen att haka på ett innepass med Göta. Pelle och Niklas peppade och coachade och efter passet kända jag det... Flow, form och styrka. Detta skulle bli året. Jag gick sakta från att snitta 3,5 mil i veckan upp till 8,5 mil i veckan, samtidigt som jag grubblade över tanken på en måltid på Köpenhamn Marathon. Mitt stora mål för i år. Jag passar på att rikta ett stort tack till en person som övertalade mig att sätta den måltid som jag aldrig själv hade drömt om att sätta, eller att uppnå. Tack Jaana! Jag har nu under 5 månaders tid tränat mot sub3 timmar med ett fokus och disciplin som jag aldrig tidigare haft. Och det känns helt j-vla fantastiskt. Så vad kunde Skrylles backar sätta mot Simon Wikstrand i sitt livs bästa form? Ingenting. Tar en sipp vodka till...
Under uppvärmningen bestämmer jag mig för att haka på Martin Ersons tempo, även om jag visste att han bör ligga 30-45 s snabbare än mig på milen. What the hell, detta är ett rent bonuslopp så låt oss se vad som händer. Jag hade redan sedan tidigare bestämt med Kenth att vi kör klunga så länge vi orkar. Kenth har den sjukaste och mest respektingivande tävlingsskalle jag någonsin stött på, en egenskap vi andra bara kan se och lära oss av. Därför är det extra roligt att hetsa upp Kenth med FB-inläggen inför loppet, för jag vet att vi båda kommer att gynnas av det. Ju starkare Kenths tävlingsskalle blir inför loppet, ju längre kommer han kunna dra oss båda två när det blir tufft. Tack för draghjälpen idag Kenth, ovärderligt!!
Starten går och vi drar iväg. Jag hade ett svagt mål på under 37 minuter eftersom jag inte var helt säker på banan men hade som sagt huvudsakligt mål att haka på Martin så länge det gick. Tiden fick bli sekundär... Jag, Martin och Kenth sprang första KM på 3.28 och det kändes bra. Packat grus och skogsvägar som underlag. Tempot droppade lite efter första kilometern och Kenth drog iväg 20 meter framför. Jag och Martin sprang sida vid sida fram till 3,5km när någon fullständigt oberäknerligt hände. Martin började droppa i tempo. VAD I H-LVETE?!?! MIN plan då?? Var inte så j-vla självisk nu Martin, upp och dra MIG till en magisk tid!!
Ja, jag sa givetvis inte detta. Jag pinnade istället på och började lägga upp en ny strategi under de nästkommande 500m. Jag bestämde mig för att komma ikapp Kenth istället och gjorde så vid 5 km. Men någonstans långt bak i skallen satt en hackspett och hackade... Något sa mig att Martin skulle komma ikapp igen. Han har druckit rödbetsjuice.... Jag har druckit Polsk vodka... Kampen skulle bli episk.
Kenth och jag höll ihop fram till strax efter första backen vid 7,5 km och sen drog jag iväg. Kroppen kändes bra och jag hade sparat lite på krutet inför "monsterbacken" som skulle komma vid 8-8,5 km. Jag hade konstant tittat mig över axeln de senaste 3 km för att se vad som hände. Ingenting. Skymtade några löpare längre bak och sedan även Kenth, men inget annat. Tills vi kom upp i backen. Då kom han... Rödbetsmannen.
Jag sprang nästan ikapp Martin på upploppet och i mål på 36.29. En tid jag är oerhört nöjd med och kan summera dagens lopp med att jag kände mig fräsch och stark men känner en avsaknad av min backträning. Denna har jag prioriterat bort eftersom Köpenhamn inte har några backar. Även om det tog ut sin rätt i Skrylle och kilometern uppför Monsterbacken gick på 4.33 så var det sammantaget en riktigt härlig dag med många skratt och leenden. Även om jag skämtsamt får det att låta som att jag hatar Marin är detta givetvis inte fallet. Jag gillar Martin skarpt och är otroligt glad och imponerad över den återhämtningen han gjorde idag, det är han värd alla dagar i veckan. Jag ser löpning som en "kamratsport" och mitt absoluta favoritscenario på tävling är att man tillsammans drar varandra till en enastående tid i 9,9 km och låter det bli en good-old fashion upplopsduell :-). Så jag hoppas ni vid detta laget ser min skämtsamhet och sarkasm i mitt skrivande. Vi summerar:
Rödbetsjuice - Polsk Vodka 1-0
Well played.
Mitt namn är Simon Wikstrand och jag är en snäppet långsammare löpare än Martin Erson. Tack för idag och imorgon ska jag dela med mig av hur allt började med "Grisfesten". Under veckan kommer jag även att berätta om min syn på löpning, vad Helsingborg Marathon är för mig, om min stenhårda PT och sist, men inte minst, om "ett stort glas med Håll Käften".
/Simon
PS. Grattis ni som hetsat mig att jag för en gångs skull lämna HBGM-tröjan hemma och äntligen sätta på mig Göta-linnet. Jag hoppas att jag gjorde er lite stolta idag.