Go kväll!
Detta inlägg skulle kommit igår men jag lyckades inte lägga upp det så Miro har fått hjälpa till.
Jag lovade i första inlägget att berätta om vad som hände förra helgen så det tänkte jag börja med innan jag går in lite på vad som gjort att jag nått ditt jag är idag.
Förra helgen var vi, 23 löpare från IS Göta, i Berlin och sprang Berlin Halbmarathon. Det var ett lopp som vi sett fram emot och tränat inför sedan i höstas. Det var där det skulle slås PB. Och det slogs rejält många PB, tror nästa alla slog PB vilket är helt galet kul. Det var en härlig resa med mycket glädje och en hel del nördigt löpar snack. Blev en hel del snack om rödbetsjuice, när man började dricka, hur mycket man dricker, var man köpt den eller om man gjort egen osv. För er som inte har koll så skall rödbetsjuicen öka ens syreupptagningsförmåga, så vem vågar skippa den inför nästa lopp? ;-)
Vi åkte ner på lördagen och loppet gick på söndagen. Det var ca 23000 startande. Så kl 10.05 när starten gick fick man zickzacka sig fram den första kilometern så tempo blev relativt lågt vilket var bra för annars är det lätt att man drar iväg för snabbt första kilometern, vilket kan straffa sig senare i loppet. Jag och Erik A hitta varandra snabbt och hade följe stora delar av loppet. Att jag låg med Erik (säg inget till hans fru ;) ) stora delar av loppet var till stor hjälp för mig. Vi höll uppe ett tempo som jag inte riktigt trodde jag skulle klara av att hålla hela loppet men jag bestämde mig för att hänga på Erik, han är ju snabbare än mig så jag hänger på så länge jag orkar tänkte jag. Erik gjorde ett litet ryck efter 5 km som fick mig att tänka - Skall jag hänga på och riskera att dö helt mot slutet eller är det lagom tempo som det är nu och lika bra att låta honom sticka? Jag tog beslutet att springa fram till honom trots att det just då kändes jobbigt. Vi låg nu i ett tempo strax under 3.40. Det kändes lite små segt de första kilometrarna men jag kom in i en andra andning efter typ 6km och fram till ca 15-16km kändes det relativt lätt. Vi sprang förbi löpare hela tiden vilket gav kraft. Men efter ca 16 km då kom trötthetsspökena med massa dåliga tankar. Det börjades räkna metrar och jag började titta på klockan mer frekvent. Tankarna som kom var: Är jag inte framme snart? Hår långt är det kvar? Kommer jag klara hålla detta tempo? Jag börjar bli trött i benen! De sista kilometrarna var endast vilja och där var inte mycket energi kvar den sista kilometern till någon spurt. Jag gick i mål, som ni kunde se i gårdagens inlägg, på 1:18:23 vilket gav mig en 121 plats totalt och en andraplats i IS Göta. Så jäkla nöjd med detta resultat så att jag nästan kan lägga skorna på hyllan. :) Ett grymt lopp och trevliga människor att resa med som ingen Götalöpare borde missa. Nästa år skall vi vara full buss ner till Berlin!!
Jag tänkte jag skulle hålla mig kort i detta inlägg men det sket sig ganska snabbt ser jag nu, och jag har ju inte börjat med det jag hade planerat skriva. Hehe, men men hoppas ni är kvar och orkar läsa resten. Ska försöka hålla den sista
biten kort iaf. :)
Följande faktorer är det som hjälp mig till där jag är idag.
Kontinuitet - Jag har hållt i träningen och inte haft några större avbrott den senaste tiden. Jag har lyckats vara något sånär skadefri och fri från längre sjukdomar.
Mål - Jag har tydliga mål jag skall uppnå. Jag gör dem visuella genom att sätta upp dem så att jag
ser dem varje dag. Har tex satt upp en lapp på kontoret.
Bra coaching - som gjort att jag får en varierad träning och positiv press på mig. Och jag
kör betydligt med intervaller idag än tidigare. Skillnaden i fart mellan mina pass har blivit större. De lugna passen är lugna och på fartpassen då ger jag allt om kroppen tillåter.
Vila - Jag lyssnar på min kropp och tar hellre en liten extra vila om jag inte känner mig hundra.
Våga - Jag har lärt mig under årets lopp hur min kropp fungerar i olika situationer och jag vet hur mycket jag kan pressa mig och jag vågar ta i betydligt mer på träningarna. Det är en fantastisk känsla när man inser att man orkade mer än vad man trodde innan träningen började tack vara att man vågade ta i lite extra eller man vågade
hänga på de löpare som alltid brukar ligga före en.
Tävling – Jag har inplanerade tävlingar jämt fördelat över året vilket hjälper mig att motivera mig och lättare att se ett syfte med min träning.
Nu lämnar jag över till Lucas och önskar honom lycka till! Ska bli spännande att
läsa om hur vår grymma ungdom tränar och lever.
//Martin