Är egentligen för trött för att skriva men jag har ju lovat. Det blev med andra ord ett intervallpass idag även om det såg ytterst tveksamt ut i morse.
Jag åkte upp till vårt kontor i Växjö och när jag klev av tåget så möttes jag av en obehaglig kyla som gick rakt igenom alla kläder. Det visade sig att temperaturen var hela 17 minusgrader. Jag hade inte kläder för att springa i detta och i ärlighetens namn ingen lust heller. Förhoppningsvis så blir det varmare.
De flesta gånger åker jag upp och ner över dan men den här gången ska jag vara på kontoret även på fredag och då har jag möjlighet att övernatta i Alvesta, hos Lizas föräldrar. Det finns en liten elljusslinga här men på vintern drar man skidspår, så ren löpning brukar inte uppskattas där. Jag fick improvisera en liten runda inne i samhället. På Hitta.se mätte jag upp ett 2-kilometers-varv som inte korsade några stora gator och som avslutades med Länsmansbacken, drygt 400m med en helt klart godkänd lutning.
Hemma har jag fasta intervallrundor där jag tränat år efter år och vet exakt vilken fart jag ska hålla, vilka mellantider som ger vilken sluttid samt vilken form jag är i om jag snittar en viss tid. Här fick jag gå på känsla och pröva mig fram. Utgångspunkten för dessa pass är att ligga på, och strax under tävlingsfart på marathon. Relativt kort vila och lång total intervallängd. Dagens plan var 10x2000m med start, 9 minuter.
Direkt efter jobbet gav jag mig ut. Termometern visade -7 så det var lite mer mänskligt. Första varvet kändes bra och hamnade på 8:19. Andra varvet, som brukar gå snabbare då man är mer uppvärmd, gick på 8:13. Ok, då var man kalibrerad. Det kändes som att jag tryckte på mer än vanligt och även om det inte var några problem nu så skulle förmodligen tiderna stiga mot slutet. Men idag var jag starkare än jag trodde för de 3 nästkommande intervallerna gick på 8:12, 8:11 och 8:11 utan att jag medvetet ökade farten.
Om första halvan var en söndagspromenad så blev det desto tuffare framöver. Redan på den 6:e började tröttheten i benen göra sig påmind, mest i backen, och tiden steg till 8:12. Dessutom kändes det som att någon skruvat ner temperaturen ett par grader och känseln i ansiktet försvann mer och mer. Jag lyckades hålla 8:12 på 3 intervaller till men varje varv steg ansträngningsnivån ett snäpp. Jag höll hela tiden koll på pulsen för att inte gå över gränsen och den var förvånansvärt låg med tanke på hur jobbigt det kändes. Sista intervallen var, som sig bör, den snabbaste men det faktum att jag inte orkade dra ner den till mer än 8:10 visade att jag valt rätt tempo.
Jag gillar de här passen för de ser bra ut i träningsdagboken och har en tendens att tömma kroppen på allt. Idag hade jag lyckats bättre än vanligt och det var knappt jag kunde förmå mig till att jogga ner. När jag kom in så visade termometern -13 så det var inte konstigt att man frös lite. Och nu är man trött och mör i hela kroppen så det får bli en tidig kväll. Godnatt!