Tack Andreas för en inspirerande vecka och grattis till din fina tid på seedningsloppet!
Under denna första bloggdag tänkte jag ta tillfället i akt och berätta lite
om mig själv och hur jag hamnade i IS Göta. Jag heter Anna Jähnke, 36 år gammal och
mamma till en dotter på sex år. Hamnade i Helsingborg efter studierna, då jag
träffade den stora kärleken för snart 14 år sedan. Sedan 11 år bor vi i Ramlösa
i ett hus med på tok för stor trädgård. Gröna fingrar kommer inte med åren,
även om vissa bestämt vill hävda det.
Har tränat och tävlat så jag länge jag kan minnas. Fram tills jag var 13 var
det allt möjligt från gymnastik, bordtennis och badminton till basket. Insåg
att jag saknade bollsinne och efter lite tankearbete kom jag på att jag skulle
prova rodd. Det passade mig som handen i handsken och klubben som ligger ett
stenkast från mitt föräldrahem i Halmstad blev snabbt mitt andra hem. Fram
tills jag började läsa i Lund, låg fokus på träning. Det blev flera SM och JSM
guld samt några år inom juniorlandslaget med en nionde plats på JVM som bästa
placering. Under studietiden tävlade jag för universitetslaget och Malmö, en tid
som var fantastiskt rolig där tävlingarna mellan Lund och Uppsalauniversitet bokstavligen
var på liv och död.
Helt plötsligt blev man vuxen, började jobba och flyttade till Helsingborg.
Dinkisperioden bestådd av resor till platser där vi kunde cykla mountainbike och
klättra. I januari 2008 kom vår solstråle och livet blev både bättre och
annorlunda. Som för alla nyblivna föräldrar blev det en stor omställning. Jag var
inte längre ”bara Anna”, som kunde göra det som föll mig in, utan också ”mamma
Anna”, där det inte längre var mina intressen som styrde. Det var då löpningen smög
sig in i mitt liv. Att ta på sig skorna, bädda ner dottern i vagnen och sticka
ut, var en av dagens höjdpunkter under föräldraledigheten.
Glad motionär har jag varit sen dess, några lopp här och där har det blivit.
Jag gillar att tävla, det får igång en helt annan sida av mig, som bara kommer
fram under tävlingsmomentet. 2012 blev ett tufft år för familjen med en del
tråkigheter, löpningen blev då den ventil som jag behövde. Insåg inte det förrän
jag drog av korsbandet förra vintern när vi var och åkte skidor. Saknade mina
rundor, men framförallt saknade jag ”lugnet” efter löparturerna. Det blev rehab
i fem månader, riktigt frustrerande. Bestämde mig för att springa Springetime,
oavsett vad någon annan tyckte. Behövde ha ett mål att fokusera på. Sprang in
på 49.26. Var mycket nöjd, med tanke att träningen under nästan ett halvår till
mestadels bestått av lite sjukgymnastik.
Det var då, i maj 2013, som jag blev frälst eller besatt som min man väljer
att kalla det. Nästa tävling blev halvmaran i Skanör-Falsterbo på tiden 1.42.
Efter den tävlingen bestämde jag mig för att jag skulle göra milen på under 40
minuter innan jag fyllt 40 år. Började träna med IS Göta i september/oktober
2013 och har förmånen att ingå i gruppen ”The Choosen runners” som coachas av BG.
Jag får riktiga energikickar av att träna med andra, det är kul att samlas ett
gäng och köra intervaller, crosspass eller bara långdistans tillsammans. Prata
lite löpning, sedan åka hem. Mer än så behöver inte jag för att vara nöjd med
livet.
Är för tillfället skadad. Har en överansträngningsskada i benet, vilket gjort
att jag kör alternativ träning. Går in på min 11:e vecka utan löpning, som det känns nu så bör jag kunna testa lite i slutet av denna vecka. Humöret och motivationen går
upp och ner, men det finns inget dåligt som inte har något bra med sig. Nu har
jag lärt mig en hel del om hur min kropp och mitt psyke funkar. Sett från den
positiva sidan, så är det lika bra att göra alla nybörjar misstag nu, så att
resten av säsongen blir riktigt bra.
Har tyvärr fått lämna återbud till Berlin halvmara, men ser framemot att
börja tävlingssäsongen med att göra en bra tid på Springtime. Jag hoppas att jag under denna vecka kan komma med bra tips på vad man kan göra när man har löpförbud.