Under många år
var mitt träningsfokus att cykla mountainbike och jag har också ställt upp i bl a
Finnmarksturen, Bockstensturen och Mountainvättern. För fem år sedan lockade
min granne Tony Lavesson med mig på IS Götas spinningkvällar med
kombinerad löpstyrketräning på Turns. Det var imponerande att se uthålligheten
hos alla Götister som egentligen inte cyklat i någon omfattning, och plötsligt
blev jag övertalad av en lång, gänglig och högröstad herre med glasögon att haka
på ett löppass med ”girafferna”.
Första passet
innebar 1000 m-intervaller i Jordbodalen. Det var ordentligt tuffa puckar men
trots att jag var hjälplöst sist i alla intervaller upplevde jag inte
situationen som obekväm. Istället fick jag massor av uppmuntran och
ryggdunkningar av mina osannolikt kompetenta medlöpare, och även om en hälsena
började strejka av denna chockstart gjorde denna första träning med IS Göta ett
mycket positivt intryck på mig.
Daniel inledde
förra veckans blogg med ett förklara varför han springer. Jag känner igen mig i
hans beskrivning, och kan lägga till att med det högaktiva liv jag lever idag –
såväl på jobbet som privat – blir löpningen en mental time-out som får mig att
må oerhört bra! Dessutom är löpningen
tidseffektiv och funkar även när man som jag reser mycket och långt i jobbet.
Jag har sprungit
i minst 20 år, men har aldrig kunnat betrakta mig som en löpare. Träningsdosen
har varit begränsad till maximalt 2-3 pass per vecka och 2-3 mil. I oktober
inledde jag mitt livs löparprojekt – att med ett anpassat träningsprogram slå
pers på halvmara och Springtime, samt att genomföra min första mara under 2014.
Under förra veckan (tuff) sprang jag 7 pass och totalt 92 km! Hittills har jag
sprungit över 40 mil i år! För bara ett år sedan hade det varit helt otänkbart!
Inser att jag nog
med fog kan börja kalla mig löpare…
