Tack för att du har läst min blogg. Jag bugar och bockar för alla vänliga kommentarer. Det värmer. Det har varit kul att skriva i Göta bloggen. Detta blir mitt sista inlägg för den här gången. Men jag hoppas få chansen att fylla en ny vecka om löpning nästa år igen.
Idag är jag för ovanlighetens skull sjuk, eller snarare krasslig. Det är konstigt, igår var jag frisk som en nötkärna och i morse kändes det som jag svalde glasbitar i halsen. Rejält ont alltså. Och denna vecka hade jag verkligen behövt fler km under huven. Det har blivit ganska få km (drygt 40 km) trots att jag har varit igång varje dag fram till helgen (vilodag igår fredag). Jag hade hoppats komma ut och köra 20 km i morgon söndag. Vi får väl se, jag har inte gett upp hoppet om en distansrunda riktigt ännu.
Jag tänkte berätta lite om mina mål och varför jag har valt just dem. Inför 2014 valde jag sluttider för tre distanser. Milen, halvmara och marathon.
Mitt i särklass mest spännande mål gäller marathon (42 195m). Eftersom jag aldrig har sprungit så långt förut är jag verkligen spänd på hur min kropp kommer att reagera på distansen. Men den 13 september kommer Helsingborg att gästa ett maraton för första gången. Mycket tack vare två trevliga killar Andreas Gartmyr & Simon Wikstrand. Tack grabbar för ert fina arbete och lycka till!
Jag har som mål att springa Helsingborgs Marathon på 3 timmar och 30 minuter. Det motsvarar lite drygt en snittfart på ca 5 min/km (om jag har räknat rätt). Att hålla fem min/km är inte särskilt svårt, jag har redan gjort det flera gånger på distansträningen över 20-25 km. Men 42km? Jag är tveksam. Rent av skeptisk till 3h 30m.
Mitt andra mål är 100 minuter på halvmaran. I mitt fall handlar det om 1h 40m på Göteborgsvarvet den 17 maj. Jag sprang Göteborgsvarvet förra året på blygsamma 2h 12m minuter. Fast då var jag skadad i vänster vad och studsade fram på hälarna i 21 km för att inte belasta den mer än nödvändigt. Mot den bakgrunden är jag stolt över tiden och framförallt att jag lyckades genomföra loppet utan avbrott. Det var min första halvmara någonsin. Men nu hoppas jag kunna springa varvet hel och bättre tränad, så 1h 40m ska inte vara omöjligt. Kanske pressa tiden ytterligare. Den som lever får se.
Mitt sista mål är det i särklass tuffaste målet av alla. Jag ska någon gång under 2014 klara springa milen på under 40 minuter. Milen på under 40 minuter! Jag har i tävlingssammanhang som bäst sprungit på blygsamma 46 minuter. Det var förra året på Malmö-milen. Jag ska villigt erkänna att jag har blandade känslor inför det målet och det skrämmer mig lite. Någonstans, djupt där inne, för mitt inre ego, kommer jag aldrig se mig själv som en riktig löpare förrän jag har sprängt den barriären. Detta är min egen personliga drömmil. Jag vet att det är löjligt, tramsigt, rent av barnsligt. Jag vet.
Det ansågs länge omöjligt att springa en engelsk mil, 1,6 km (exakt 1 609,344 meter) under 4 minuter. Men när väl fyra-minuters gränsen sprängdes släppte det mystiska skimmer av omöjlighet och fler följde efter i spåret. Med samma resonemang, om jag bara lyckas pressa 40 minuter någon gång under 2014, kommer jag lyfta mig själv till en nivå jag aldrig varit i närheten av tidigare som löpare.
Roger Bannister var först att klara det 1954 och Anders Gärderud har det svenska rekordet på 3:54,45 som han satte 1975. Världsrekordet är som bekant 3:43,13 av Hicham El Guerrouj.
Lyckas jag springa milen under 40 minuter? Just nu känns det omöjligt. Men klarar jag passera min mentala drömgräns, kommer jag kunna se förbi 40-minutersgränsen? Drömgränsen är nyckeln.
Modets år! Kämpa.