Om du inte redan har bokat in en massa tävlingar i årets tävlingskalender så gör det nu. Jo gör det, boka in många tävlingar. Det är du värd efter vinterns hårdträning. Själv planerar jag med skräckblandad förtjusning för olika distanser tävlingssäsongen 2014.
Inför varje tävling utmanar jag min egen ångest för att tävla och dygnet innan är allra värst med lite sömn och dålig aptit. Jag försöker lura mig själv att jag bara är laddad! För mig handlar det om att vända ett ”mindset” från osäkerhet till självförtroende att bli snabbast av alla på tävlingsdagen (bara i tanken förstås)! Lättare sagt än gjort.
Jag har varit fotbollstränare i över femton år och ofta förundrats över hur spelare kan dominera och glänsa på träningarna för att sedan underprestera på matchdagen. Spelaren har sitt mindset inställt på hur bra motståndarna är, hur många matcher de har vunnit tidigare, hur många mål de har gjort, osv. Men så finns det några få spelare i varje lag som aldrig ens skulle komma på tanken att imponeras av motståndarna. Nej de lägger hela sin energi och hunger på att vinna matchen, (i dagligt tal vinnarskallar). Detta kommer naturligt för dem, ju tuffare utmaning desto bättre går det för dem. Alla vi andra måste kämpa med olika små knep inför uppladdningen, men inte vinnarskallarna. Visst är det orättvist.
De flesta av oss känner nog till historien med Thorbjörn Nilsson, en lysande stjärna i IFK Göteborg som värvades 22 år gammal till holländska PSV Eindhoven, men väl där olyckligt osynlig. Tobbe har efteråt berättat att han nästan sprang och gömde sig på planen för att undvika få bollen. Så rädd var han för att misslyckas (fel mindset uppenbarligen). Det fina i kråksången, när han väl återvände till blåvitt, släppte allt och han klättrade snabbt upp på rankingen som en av de bästa fotbollspelarna i Europa (utan tvekan rätt mindset igen). Vad fick honom då att misslyckas som utlandsproffs medan han dominerade gång på gång i sitt gamla klubblag? Den frågan kan ju egentligen bara Tobbe själv svara på, men i mitt fall handlar det om ren inbillning (hjärnspöken). Plötsligt är jag dåligt förberedd, för otränad, jag har känningar i knäet, foten, ljumsken, ja överallt. Jag förvandlas till den värsta hypokondriker med tusen skäl att slänga in handduken. Och jag gör det också. Mentalt.
Theodore Roosevelt skrev ”The Man in the arena” som inspirerar till stora hjältedåd för den amerikanska nationen. Förutom att jag tycker den är mäktig och har ett starkt budskap, fungerar den även som inspiration för mig. Den hindrar mig från att slänga in handduken. För mig dånar gamla Theo myndigt och pekar: Sluta tänk att du inte har rätt att tävla! Kom över det.
”It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat.”
The man in the arena är befriande och handduken är som bortblåst. Jag tycker det är skitkul att tävla igen. Mer än någonsin.
Igår körde jag, Kjelle, Erik och BG ett kortare sprintpass inomhus (fast det egentligen var vilodag för mig). Erik och BG körde 2x500m och 2x300m, medan Kjelle och jag körde 2x400, 1x300m och 1x200m. Den enda tid jag lyckades klocka var min egen tid på 400m = 72sek. Ännu en sak jag måste förbättra - tidtagning :)
Ikväll står backträning (10x300m) på programmet och det brukar ge blodsmak, förlåt mersmak!
Modets år! Kämpa.