Tack för att du läser min blogg. Nu hoppas jag att du ska bli åtminstone lite road över mina tafatta försök att skriva om löpning.
Har du tänkt på varför du springer? Finns det fler skäl än att det bara är en häftig känsla? Eller, varför vissa kan komma till tävlingar helt oberörda medan andra har en stor knut i magen kvällarna innan den stora dagen? Jag gör det. Så det och mycket annat tänkte jag skriva om denna vecka. Nu kör vi igång min bloggvecka – det är på tiden du lär känna killen där bak i klungan.
Helsingborg, februari 2014 – Modets år!
Daniel Jorme
Längst upp i gatan där jag bor finns en friskola, Ramlösa friskola. Där startar de flesta av mina löparrundor när jag inte utgår från Göta-torpet förstås. Att mina rundor oftast startar vid skolan beror på att min Garmin 210, då har hunnit få kontakt med satteliten. Nåväl, härom dagen hade GPSen fått kontakt och jag stack iväg i vanlig ordning. Mössan långt nerdragen över öronen satte jag fart vid skolan mot de hägrande cykelvägarna på andra sidan. Plötsligt hör jag, ’Varför springer du?’, en liten flicka i rosa overall pekar förvånat på mig. En vuxen farbror i lustiga tighta kläder som plötsligt och utan synbar anledning börjar springa som en tok kan te sig märkligt (nog inte bara för en liten flicka). Jag blev först paff men hämtade mig snabbt, vände mig bakåt och svarade roat ’bra fråga!’. Situationen var ju faktiskt smått komisk. Men hennes fråga hängde kvar i luften under resten av rundan. Varför springer jag egentligen? Kort sagt, en ärlig fråga kräver ett ärligt svar, eller hur?
Till att börja med, jag har sprungit så länge jag kan minnas men alltid av helt olika anledningar än idag. Jag sprang på vintrarna för att bli en bättre fotbollspelare, jag sprang ett par gånger i veckan för att hålla hyfsad form som ungdomstränare i Eskilsminne IF, jag sprang ofta för att skingra tankarna när jag pluggade i Lund, men aldrig för att bli en distanslöpare. Men jag har faktiskt ett hjärta för löpning och då menar jag inte bara kärleken till löpning utan även fysiskt. När jag låg i lumpen hade vi något som kallades för ergo-testet som mätte hjärtats kapacitet att pumpa runt blodet i förhållande till din kroppsvikt. Testet gick ut på att jag satt och trampade på en motionscykel allt vad jag orkade medan en sjuksköterska mätte hjärtfrekvensen via elektroder kopplade till bröstkorgen. Snittet på Ergo-testet hos ynglingar i 19-20 års ålder låg mellan 40-50 (kommer inte ihåg enheten) men jag hade 84!! Vi snackar Ingmar Stenmark fysik. Det var så ofattbart att jag fick göra om testet samma morgon. Men resultatet blev det samma. Högst upp på listan i korridoren på luckan stod mitt namn och 84. Tvåan hade typ, 60 någonting. Jag förstod ingenting, men var skyhög favorit till årets första fyspass i skogen på 5km löpning. Men av 30 löpare kom jag väl 25a eller nåt och var helt slutkörd. Jag fick senare förklarat för mig att jag i grund och botten hade en bra kondition men i kombination med låg vikt. När jag var i 20-års ålder vägde jag 69 kg. Mitt extremt starka hjärta som tryckte svallvågor av blod genom kroppen i kombination med min fjädervikt innebar att jag fick ett så högt värde. Att jag låg på 84 hade alltså inget eller väldigt lite med min kondition att göra. Jag har senare i livet ofta funderat på – Tänk om? Tänk om jag hade börjat träna hårt och satsat på distanslöpning, tränat upp konditionen, kört intervaller och backar, hur långt hade det burit? Jag hade ju förutsättningarna, förmånen till ett starkt hjärta/lungor i en ung kropp på 69 kg! Men jag värdesatte det aldrig riktigt, jag var inte intresserad av att ägna min fritid åt träning längre, det hade jag gjort under hela min uppväxt med fotbollen. Nu var det dags för ett oansvarigt liv med vilda partyn på helgerna. Träning var tråkigt, festa och tjejer var kul och aldrig ska de mötas.
Men, när jag nu kommer hem efter ett träningspass, hårt eller lätt är känslan alltid den samma, alltid. Jag har aldrig tyckt ett träningspass varit tråkigt, jobbigt absolut, men aldrig tråkigt och jag kan inte minnas när jag kände så för träning tidigare. Löpning börjar bli en livsstil för mig. Jag inser naturligtvis att mycket av mina nyupptäckta känslor och plötslig kärleksförklaring till löpningen är nyhetens behag och att jag med stor sannorlikhet kommer ha en nyktrare syn på min löpning om några år. Jag menar, kom igen jag är trots allt 48 år gammal, lite vett har jag väl ändå, men finnas det något mera – något djupare bakomliggande skäl?
Jag tänker ofta så här. Jag träffar människor som är svårt handikappade eller allvarligt sjuka i cancer eller någon annan djävulsk sjukdom. Gamla och unga, till och med barn och dem har alla en sak gemensamt. Dom kan inte springa, jogga, rusa runt i skogen, på en fotbollsplan eller en löparbana. För dem existerar löpningen bara i fantasin. Och det gör mig ledsen när jag tänker på det. Men jag kan fortfarande välja och jag väljer att springa. Nu menar jag inte att alla friska personer som inte springer är stora egoister och idioter. Naturligtvis inte, jag utgår enbart från mig själv och vad jag känner för mitt eget liv. Idag springer jag distanser, backträning, intervaller till och med morgonpass – och jag tänker för mig själv, varför i hela fridens namn skulle jag välja bort detta? Varför skulle jag inte vilja springa?
I söndags sprang jag ett distanspass på 19 km med Niklas och Tomas och det var underbart och jobbigt. I kväll ska jag ge mig ut på ett 12 km lätt pass runt de södra delarna av Helsingborg och testa mina nya Asic Nimbus, det kändes som en perfekt start på arbetsveckan. Så varför springer jag, flicka lilla? Jo, för att det är fantastiskt roligt men framför allt just att jag KAN! För mig är det en hederssak. Jag kommer hålla på med löpning så länge jag kan!
Modets år! Kämpa.