Några reflektioner från gårdagens mördande jobbiga intervallpass i Jordbodalen.
Efter uppvärmning (första långa intervallen) med en 30-sekunders fartökning på slutet samlades vi för 10x300 meter intervaller start 3 min i backen vid Harlyckan. Denna backe blir bara brantare ju längre man springer i den och de första intervallerna var sanslöst jobbiga. Maxpuls i varje intervall och det kändes som en utmaning att springa nerför backen inför nästa start. Tack och lov såg Robban också ut att vara trött!
Efter fyra intervaller började jag fundera på om jag skulle klara av alla 10 utan att fega ur. Då är det härligt när kroppen svarar och man kommer in i andra andningen.
De sista två intervallerna blev faktiskt mina snabbaste och det är numera min målsättning vid alla intervallpass. Och kanske är vinterlöparformen på G - efter denna urladdning var det ändå inte grisjobbigt att jogga tillbaka till Götatorpet i 5.00-tempo.
Jag ser redan fram emot vinterns cross-pass!