Hemma efter ännu ett underbart crosspass. 28 tappra kämpar motiverar varandra att spränga gränser, härliga känsla att se. De första crosspassen för säsongen brukar bli en plåga av träningsvärk dagarna efter men nu börjar de tidigare oanvända musklerna vänja sig.
Det är ofta med blandande känslor jag närmar mig 500-meters sträcket på strandpromenaden. En lätt ångestkänsla brukar infinna sig men den är alltid som bortblåst när mållinjen är passerad. Hjärnan är konstigt mekanism som nog ingen någonsin kommer förstå sig på.
Ofta känns det som att det är huvudet som måste motiveras innan träningen, hjärnan sänder signaler att benen är sega innan träningen men så fort jag ger mig ut börjat belöningssystemet fungera, benen pinnar på i samma vanliga takt utan några känningar av tidigare signaler om seghet. För att locka fram träningsviljan brukar jag försöka tänka på hur JÄKLA underbart det kommer att kännas när mina uppsatta mål infrias.