Dagen man har väntat/(fasat) för hela veckan har kommit! Första 10 km loppet sedan Springtime, det är stort! För de som inte vet så fick jag ett hejdundrades ryggskott dagen efter Springtime och efter det tog både konditionen och motivationen stryk. Fick inte sitta ner och inte springa alls på en HEL månad! När jag väl fick börja igen så var det 3 km som gällde och jag var glad om jag kunde springa hela vägen, ofta i 6,30 tempo. Ständigt ont och svag i ryggen och det var inte alls kul att springa längre.
I slutet på juni läste jag på jogg.se om att utmana sig själv och springa en mil varje dag i juli i ett inlägg. Oh, tänkte jag, det lät som en bra utmaning bortsett från att en mil var aaaalldeles för långt för mig dagligen, så jag bestämde mig för att anta utmaningen och satte en nedre gräns på 3 km eftersom ryggen inte alls fungerade som den skulle. Motivationen kom tillbaka för har man satt ett mål så måste man klara det! Första veckan sprang jag nästan 4 mil så det blev inga 3 km pass där inte men det gick långsamt (lite snabbare än 6,00 tempo) och några gånger fick jag stanna och vila för jag fick mjölksyra i ryggen eller ont. Veckan därpå uppnådde jag samma distans och jag vågade mig på mitt första fartpass sedan skadan, körde farlek på Heden med bror min 10 x 200m med 200 m joggvila emellan, höll ca 4,30 på dem då jag inte ville riskera att få ont. Tredje veckan tyckte jag att; nä, 3 km som minimigräns kändes ju faktiskt lite för kort så minimi ökades till 5 km. Sprang drygt 4 mil den veckan och blev duktigt rastad av Kristofer i Pålsjö där vi körde tempo i 5km i början på 10 km slingan någon dag, klarade precis 5 min tempo men han kan ju vittna om att jag dog rätt bra på slutet. De två nästföljande veckorna fortsatte i samma anda och jag hade inte längre ont i ryggen vid mina vanliga joggtempo utan endast när jag tog i lite för mycket. Som ständig och trogen medlöpare på nästan alla pass var min hund Athena, en liten whippet på snart 1,5 år som älskar att springa! Det räcker inte att jag springer utan även hästen och hunden måste ju springa och tävla, haha...
Åter till loppet, Plan A för dagen var ju självklar PB eftersom det var 1 år sedan jag bättrade på det på samma lopp. Plan B var att springa loppet så fort jag orkade utan att skada ryggen igen men åtminstone komma under 50 min i krisfall. Uppvärmningen kändes lätt idag så det var lovande inför start. Var lite strategisk i år och stod längre fram i starten (förra året tänkte jag släppa iväg alla snabbingar och ställde mig lite längre bak vilket resulterade i en extremt seg start). Utan förvarning gick startskottet och vi var iväg, det dröjde dock inte många meter innan jag ser att någon ramlat på innerspår, tänker vilket stackare och ser att det är Anna Bjurman som ramlat! Jäkla skitstart för henne idag och hoppades att hon skulle komma igen, det gjorde hon och pinnade förbi mig i hög hastighet kort därefter. gav mig ut i stadigt 4,30 tempo för det kändes inte som några problem att hålla. Efter 3 km fick jag ge mig och sänka tempot, fick sån mjölksyra i muskulaturen i ryggområdet.
- Jaha, det här var ju trist tänkte jag, då är det plan B som gäller men jag ville ju helst under 48 min iallafall!Kämpade vidare, försökte tänka positivt, att detta är superbra träning inför Ystad i oktober! Hamnade bakom en snubbe som flåsade som att han tänkte dö och tänkte att honom måste jag springa förbi för jag orkar inte lyssna på det. Men han hade inga planer på att släppa förbi mig och svarade på alla försök jag gjorde. Jag ville räcka till hela loppet så jag tog ju inte i för kung och fosterland för att ta mig förbi. Backade istället bak lite igen så jag slapp höra hans dödsstöningar och passade på att dra förbi honom med bättre kraft när det var 1 km kvar. Då hade han inte en chans, han försökte men då kunde jag av principskäl inte släppa förbi honom trots att även jag var jättetrött (i ryggen, flåset var inte så farligt). In i målfållan men vågar inte kolla tiden för jag ville inte bli besviken. Möter upp Anna Bjurman och Marcus Bällgren och lever lite på deras fantastiska insatser idag istället. Men till slut undrar ju folket, hur gick det för dig då? - Jag vet inte säger jag och kollar klockan; 47,24 stod den på och härmed var jag nöjd. Kan inte vara annat med tanke på det dumma ryggskottet efter Springtime (som jag gjorde på 46,41 vilket var 2 s från mitt PB i Trelleborg förra året, så jag var ju i bra form då). Sen har ju träningen inte varit den bästa uppladdningen, ganska stor brist på intervall och tempo så då kan man inte förvänta sig annat så det kanske är dags att göra comeback på Götas träningar nu när jag vet att jag inte kommer få ont längre utan bara jäkligt mycket träningsvärk. =)
Men jag lovar att jag kommer vara försiktig när jag spänner selgjorden på hästen i fortsättningen efter jag har sprungit lopp och är svag i ryggen! Jag klarade mig idag på eftermiddagen åtminstone. =)
Tack för idag alla Götister, många som slog PB och allmänt fantastiska insatser! Jag satsar på PB i Ystad om en månad istället!