-Fem minuter till start ropar gubben som har koll på tiden..
Jag går omkring på Åvallaplanen i ett Ystad som visar upp sig från sin bästa sida. Det är en ljummen sommarkväll och vi är många som har samlats för att springa runt i Wallanders fotspår.
-Känns bra det här, det kommer inte att bli några problem.. tänker jag medans jag hälsar på Anna och Carina från Ystads IF. De är alltid lika glada och välkomnande och ger mig båda en kram och ett lycka till innan de springer iväg utklädda som Kling och Klang och sprutar vatten på löpare med sina vattenpistoler.
- En minut till start!!
Men hallååå, vad gör jag nu här igen?! Hade jag inte lovat mig själv att aldrig mer ställa upp på dessa dumheterna. Och så har jag peppat Anton att ställa upp, då måste jag ju göra det.. Jag är inte klok, aldrig mer, ALDRIG mer. Här och nu lovar jag mig själv det, ALDRIG mer..
- 30 sekunder till start!!
Nu gäller det!! Håll masken och pilla lite med hörlurarna och telefonen så kommer det säkert se bra ut..
Helt plötsligt går startskottet och det är bara att ge sig iväg med alla de andra som också ska ta sig imål 6 km senare. Jag sugs med av strömmen och all energi och benen går lite för fort både den första och andra kilometern.. Hjärnan säger åt mig att sakta ner på farten och vara taktisk men benen vill inte utan de vill ju bara springa på.. -Hurra , vad det går bra idag och roligt är det också..
Tyvärr höll inte glädjen och orken i sig så länge utan vid 4 km kom tröttheten och knackade på axeln istället. Det är då mina små hjärnspöken kommer, -Man kanske skulle bryta? Skylla på att jag stukade foten på kullerstenarna och linka in i målområdet till de andra.. Ingen skulle förstå att jag bara bluffar.. - Eller så kan jag skylla på magen, alla vet ju att vi var och plockade jordgubbar innan idag.. Ja det är en bra ursäkt, den tar jag nog och får slut på detta lidandet..
- Men för HELVETE Ulrika, skärp till dig och flytta rumpan över mållinjen istället för att hålla på att gnälla..
Och rumpan och benen fick snällt börja röra på sig, och undan för undan tog jag mig ett steg närmre linjen där jag äntligen skulle få pusta ut.. Hittade en bra taktik där jag lade mig bakom en man som verkade några år äldre än mig, och nej han hade ingen rullator, och där malde jag på meter för meter. Helt plötsligt hörde jag -HEJA MAMMA, du klarar detta. Som en extra energikick dök Hedda, Hektor och Albin upp vid en husknut och ingen blev gladare än jag av att träffa dem där, nu jävlar skulle det springas. På upploppet dök även Martin upp och nu släppte jag min fantastiska draghjälp och spurtade förbi honom in i mål.. Tittade på klockan och den hade stannat på 34...och 10..
När vi senare på kvällen satt, mätta i magen av munkar och vattenmelon, i Niclas föräldrars uterum kände jag mig lycklig. Där och då insåg jag att löpningen handlar om så mycket annat än bara just löpning. Vi sitter där lättade och pratar om dagens lopp men även om allt annat som händer i våra liv och jag inser att de som jag har runtomkring mig inte bara är mina löparkompisar utan att de även är mina vänner. Och jag tror inte de bryr sig så mycket om jag springer på 34 min eller 34:10. För vi har ju alla våra olika förutsättningar att brottas mot och vi blir alla lika trötta när vi är där ute och kämpar i spåret.
På väg hem i bilen säger jag tyst för mig själv: - Hej då Ystad, vi ses om ett år.