Precis klar med spinningen, blev 150min, det kändes helt okej med tanke på att jag faktiskt körde en kortare joggingtur med en av våra hundar idag och inte fick ont i foten. Jag får väl se hur det känns när jag vaknar imorgon bitti...
Kvällens tankar kom att kretsa väldigt mycket kring framtiden och vad jag vill göra med mitt liv. Som det ser ut nu så har jag ingen aning om vad jag kan tänka mig att göra. I höstas så påbörjade jag I-programmet vid LTH men p.g.a. mitt något svaga psyke så vek jag ner mig under vintern, tog studieuppehåll och gick in en långvarig depression som det är först nu som jag har börjat återhämta mig ur.
Mycket av anledningen till att jag får mina ångestattacker är för att jag hela tiden ska jämföra mig med andra, om jag inte är lika bra som dem så ser jag mig själv som ett misslyckande. Det här gäller såväl idrottsmässigt som akademiskt och socialt. Om jag skulle springa milen på 32.00 så hade jag inte blivit särskilt glad, eftersom jag vet att världsrekordet är nästan sex minuter snabbare, så jag hade varit betydligt sämre än de bästa, även om jag varit bland de bästa i Sverige. I gymnasiet fick jag högsta betyg i 29 av 32 ämnen, men jag var inte glad för mina betyg, jag var bara besviken över att jag inte klarade bättre. Sen rent socialt så har jag en tendens att bli avundsjuk på andra och jag får mindervärdeskomplex när jag jämför mig med andra människor eftersom jag känner att alla andra är bättre än mig och att alla andra lyckas bättre än mig oavsett vad de än tar sig för. Om jag exempelvis tittar på många av medlemmarna i Göta så får jag bilden av att jättemånga av er har bra utbildning jobb osv. och jag blir avundsjuk och skapar mig en väldigt falsk bild av verkligheten. Jag vet givetvis om att medlemmarna i Göta kommer från vitt skilda områden och att alla inte är maktmoguler som i hemlighet styr världen bakom ryggen på oss andra. Men jag kan inte låta bli att intala mig själv det hela och jag mår bara ännu sämre eftersom jag inte har någon som helst aning om vad jag vill läsa till eller vad jag vill bli. Man läser hela tiden i nyheterna att ungdomsarbetslösheten ökar konstant och att det blir allt svårare att få jobb även om man har en högskoleexamen. Så mina tankar börjar då kretsa kring om det ens är lönt att försöka klara av högskolestudier, om det bara leder till att man är fem år äldre och står utan arbete så känns det inte särskilt kul att ens försöka. Jag vet om att jag har en hög kapacitet inom mig och att jag kan klara det mesta jag tar mig för, men jag måste se till att jag blir medveten om detta också och inte bara hamnar i depressiva spiraler, vilket jag har gjort nu under skrivandet av det här inlägget.
Tung läsning, jag vet. Imorgon ska jag dock försöka hålla mig till löpningen och inte snurra in mig på saker som ingen annan bryr sig om. Jag ber om ursäkt för att jag troligtvis håller på att mörda bloggen med min självkritik och min dysterhet.
Förlåt.