Innan jag kommer till huvudmålet med mitt inlägg så vill jag bara passa på att adressera Jens Andersson som ifrågasatte om det var så klokt av mig att springa 100km/vecka. Svaret är givetvis att det inte är det absolut bästa jag kan göra, men med det enda andra alternativet som är vila ifrån löpningen så kör jag hellre lugn löpträning. Den intensiteten jag kör är extremt låg och om jag skulle få för ont så slutar jag genast med löppasset. Så jag är inte alls säker på att jag kommer att komma upp i 100km, det kanske bara blir 30-40km, helt beroende på hur mina ben och anklar känns. Vila är något som jag tidigare aldrig har haft någon direkt nytta av när det gäller att bli kvitt skador, men jag tar gärna en eller ett par vilodagar i veckan med förhoppningen om att det faktiskt kommer att hjälpa mig att bli av med smärtan.
Nu till själva inlägget, som kommer att bli relativt personligt så om ni är intresserade av mig som person så är det bara att läsa vidare, annars så skriver jag om något annat ikväll efter dagens enda träningspass som är två timmar spinning.
Jag heter som bekant Jimmy Lindberg och är född och uppvuxen i och utanför Påarp. När jag var ungefär fem år gammal så började jag med min första idrott, som var gymnastik. Men eftersom jag alltid varit väldigt klumpig så blev gymnastiktränarna snart trötta på min oförmåga att kunna göra ens de enklaste gymnastiska övningarna. Så jag gick som många barn i förskoleåldern över till att spela fotboll. Jag tyckte att det var jättekul att få röra mig, men eftersom jag saknade all form av social kompetens så blev jag ganska snart utfryst av mina lagkamrater. Jag spelade dock fotboll tills jag var nio år gammal eftersom den tränaren som vi hade var väldigt trevlig och såg alltid till att jag fick spela i alla matcherna. Om det berodde på om jag var duktig som spelare, eller om det var för att han tyckte som mig för att ingen annan ville spela bollen till mig vet jag inte. Men till sist så tröttnade jag på att inte få komma in i gemenskapen.
I samma veva så började jag skolan och om jag tyckte att jag hade haft problem när jag spelade fotboll så blev det ännu värre när jag hamnade i en stor skara småbarn. Jag har alltid varit lillgammal och jag hade helt annorlunda intressen än de andra barnen som liten. Jag läste exempelvis romaner när jag gick i förskolan, en tid då många andra lär sig att läsa. Just svenskan är något som jag alltid har varit väldigt intresserad av och jag har försökt mig på att skriva böcker dessutom, böckerna Helsingborg Då och Nu I-II är ett samarbete mellan mig och författaren William Persson där vi kom överens om att han fick stå som författare om han finansierade böckerna samt stod för bildtagningen.
Eftersom jag var ganska annorlunda som barn så hamnade jag lite utanför gruppen och eftersom jag har väldigt lätt för att bli arg så tyckte de andra barnen att det var jättekul att reta mig tills jag fick någon form av utbrott och började banka och slå med vad jag kunde hitta. Jag hamnade även i en del bråk under rasterna med äldre barn som kallade mig för DAMP-unge och CP-barn o.s.v jag reagerade givetvis, eftersom jag inte hade något intresse överhuvudtaget att bli kallad för detta eller retad, eller mobbad, eller slagen för att jag var annorlunda. De vuxna brydde sig inte det minsta, eftersom kafferasten var helig för dem, tills min mamma en dag stormade in på skolgården och skällde ut dem inför alla barnen. Förhoppningen om att personalen faktiskt skulle hjälpa mig uteblev och lösningen blev istället att jag fick sitta inne på rasterna så att de andra barnen kunde få känna sig säkra när de var ute och lekte. Jag fick varje dag besöka skolans psykolog och rita en massa bilder av hur jag kände och tänkte men det kändes aldrig som att det ledde någon vart direkt. Såhär fortsatte det dock genom hela lågstadiet och förvärrades avsevärt under mellanstadiet.
Eftersom jag hade den enorma problematiken med andra barn, men var oerhört duktig i skolämnena så började skolsystern misstänka att jag hade någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, så jag blev skickad på utredning när jag var 10 år gammal och det fastslogs att jag hade åtminstone Aspergers, men även tendenser till ADHD. Nu blev allt frid och fröjd kan man tänka, knappast.
Eftersom personalen informerade varenda klasskamrat till mig om att jag hade Aspergers så spred det sig snabbt över hela skolan och nu fick jag verkligen veta hur mobbing yttrar sig i sin finaste form. Jag blev inlåst på toaletter, någon tryckte en kanyl som de hittat i en soptunna in i armen på mig, inget hände turligt nog, jag blev misshandlad med pingisrack och innebandyklubbor på idrotten när lärarna inte var där och givetvis fick jag ta emot en hel del knytnävsslag från mina "klasskamrater". Jag hade lång stunder då jag inte gick till skolan beroende på att jag var livrädd för att gå dit och jag ville inte känna mig så illa till mods när jag var där. Skolans åtgärd blev att jag fick en assistent som skulle gå runt med mig på alla lektioner och se till så att ingen flög på mig under raster och idrotten. Det funkade väldigt bra, förutom att mobbingen övergick till att bli en mer form av psykisk terror där jag konstant fick höra hur dum och dålig jag var, att jag aldrig skulle klara något och att jag smittade de andra med min dumhet. Först så försökte jag bara slå bort dessa ord, men snart så trängde de in i mig och tillslut så började jag att tro på vad de sade. Det här påverkar mig än idag och jag får alltid en extrem ångest oavsett vad jag än ska ta mig för, mina tankar säger bara att jag inte ska klara det och att jag aldrig ska lyckas med något, så jag är nog skadad för livet när det gäller mitt psyke.
Den enda stunden på veckan som jag fick känna att jag kunde koppla av var när jag fick gå till den barnpsykolog som jag blivit tilldelad i samband med att jag fick min diagnos. Där kände jag att jag verkligen kunde få prata ut och släppa tankarna på skolan.
När jag sedan skulle börja högstadiet så blev jag satt i en samverkansklass på samma skola, Påarp, där fokus inte alls låg på skolämnena utan på att man skulle lära sig att kontrollera sig själv och socialiseras. Tanken kändes väldigt god förutom att jag hade en helt annan problematik än de andra barnen, vilket ledde till att jag blev mobbad inom gruppen också. Men turligt nog så var eleverna i gruppen olika gamla och gick i olika årskurser, så de som retade mig när jag gick i sjuan slutade när jag började åttan.
Under hösten i sjuan så skulle skolan ha ett eget litet lopp, Påarpsloppet, som var drygt 4,2km långt. Alla barnen som gick i högstadiet skulle vara med för att det krävdes för att få betyg i idrott. Jag som inte hade tränat särskilt ofta sen jag slutade med fotbollen kände nu att det skulle bli extremt jobbigt för mig att vara med och springa, så jag bestämde mig för att inte vara med. Min lärare, Rune Lindell som var en gammal sprinter med 100m på 11,0 och 10km på 35min, tvingade dock med mig på klassens förberedelser inför loppet. Det bestod mestadels av att vi gick långa promenader eftersom ingen av oss hade kondisen att jogga särskilt långt. Jag blev dock väldigt intresserad och började träna hemma också. Snart så kunde jag jogga två kilometer i sträck, vilket jag var oerhört glad över. Loppet kom den 22:a september och jag kutade de 4,2 kilometerna på den fantastiska tiden 26.47 och en 70:e plats efter vinnaren som hade 15.20.
Men nu var jag på gång, jag började träna varje dag och såg löpningen som en tidpunkt då jag kunde släppa tankarna på hur jobbigt det var i skolan och ta ut mina aggressioner under rundorna. Sprang Springtime den våren på 50.51.15. I åttan så var jag i betydligt bättre form än jag varit i sjuan och om jag inte hade blivit nedknuffad i ett busksnår innan starten så hade loppet blivit betydligt roligare. Starten gick och jag försökte koma upp ur buskarna samtidigt som jag såg de andra springa iväg. Jag kom dock iväg högst fem sekunder efter de andra och jag öppnade ganska långsamt men plockade placering efter placering och när det var en dryg kilometer kvar så låg jag femma, kanske 20 sekunder efter ledaren. Men istället för att tröttna sporrade detta mig och jag plockade två platser till och låg med 300 meter kvar på tredje plats. Här inledde jag slutspurten och lyckades faktiskt knipa en placering till för att bli tvåa totalt på 14.48, en förbättring med nästan 12 minuter från året innan. Under våren så fick jag problem med vikten och fick anorexi, så det blev inte mycket löpning. En tävling som jag dock sprang var Kretsmästerkapen inomhus på 1500m där jag blev varvad av BG och Joakim Husberg. Tiden blev 5.15, en helt okej tyckte jag, men 50 sekunder efter Götaduon. Springtime hade jag 42.24 på och blev 157:a tror jag. I nian så var det inget snack om saken vem som skulle vinna Påarpsloppet och jag krossade fjolårets rekord när jag sprang in på 14.00. Under våren så var det mycket fokus på betyg och skolan, så jag släppte det löpningen något, men sprang ändå Springtime på 38.09 och blev 32:a.
Jag började därefter gymnasiet, NV på TB, och rädslan över att den mobbing som jag varit med om under hela grundskolan skulle fortsätta här försvann snabbt och jag hamnade i en jättebra klass enligt mitt tycke. Under sommaren hade jag kört några pass med Göta, men var inte riktigt redo att börja träna ordentligt där ännu. Men på skolans löptest nere på heden som gick ut på att vi skulle springa 3000m så imponerade jag på läraren när jag sprang på 10.08. Under våren så tränade jag frenetiskt och mitt mål var att springa Springtime på 37 minuter. Den 4:e maj 2010 så var dock olyckan framme och när jag cyklade in till skolan på morgonen så blev jag påkörd bakifrån av en lastbil och intryckt i ett stillastående lastbilssläp på Rausvägen. Jag skar upp halva ansiktet och krossade mitt ena kindben helt och fick hjärnblödning och en del annat. Jag blev körd till Helsingborgs lasarett med ilfart där jag de närmsta fem dygnen svävade mellan liv och död, men jag klarade mig!
Nackdelen var dock att jag inte hade någon som helst rörelseförmåga och jag kunde knappt röra på mig utan att det stack i hela kroppen. Men eftersom jag är den som jag är och aldrig ger upp så var jag väldigt snabbt uppe på benen igen. Läkarna rekommenderade vila över hela sommaren, jag vilade i tre veckor...
Jag ville inte hamna efter i skolan och fastän det gjorde ont när jag ansträngde mig så pressade jag igenom MVG i alla nationella prov under ettan. Jag var drygt fyra veckor efter olyckan med i skolstadens lopp, som också var drygt fyra kilometer. Men svag av olyckan så blev jag fyra på 15.14 och var placeringen bakom Erik Cederqvist. Veckan efter så såg jag att det skulle vara ett 6km-lopp i Helsingborg som hette "En 6:a Ramlösa" och jag bestämde mig för att ställa upp. Till min förvåning så vann jag loppet före en sliten Ronnie Gustafsson som dagen innan sprungit broloppet. Därefter så gick jag med i Göta och hade 2010 mitt träningsmässigt roligaste år där jag snabbt steg i nivå och sprang milen på 34.16, vilket fortfarande är mitt officiella PB på distansen. 2011 började bra och jag satte inofficiellt Skånskt juniorrekord på Marathon med 2.43.55. Jag sprang även Änglamilen på 33.43. Sen var det roliga över och jag skadade mig gång på gång på gång.
Ja, nu är jag väl färdig med att berätta lite om min bakgrund. Det här inlägget tog nästan en timme att skriva, phew!