När jag som ung och bekymmersfri student tränade Triathlon i Lund så hade jag en träningskompis, som var trebarnspappa, och som brukade säga att han behövde träna 4 grenar. Förutom simning, cykling och löpning var han även tvungen att bemästra förhandlingsteknik. På den tiden var det bara ett roligt skämt men det är först nu när man själv är småbarnsförälder som man inser det tragiska allvaret bakom. Med två små krävande varelser i huset så blir de få ”egentids”-minuter som står till förfogande, väldigt eftertraktade och föremål för en, alltsom oftast, aggressiv dragkamp.
3 pass per vecka brukar för det mesta inte vara några större problem att få sanktionerat men om jag vill toppa träningen med ett fjärde pass brukar jag stöta på patrull. Det är nästintill omöjligt att förklara det rationella i att träna ”så mycket”, fast man inte siktar på OS. För min binära fru finns det nämligen inga mellanting mellan att vara bäst i världen och att vara en motionär som springer för välbefinnandets skull. Ett annat argument som jag ofta råkar ut för är att jag lika gärna kan springa passet dagen efter eller hoppa över det helt. I slutändan är det ändå inte ett pass det hänger på. Nej, men om man resonerar så flera gånger per vecka, så blir det ett problem.
Här någonstans brukar jag göra misstaget att häva ur mig något i stil med: ”Det går inte förklara för en som inte begriper” och just då kan man höra gong-gongen som förkunnar att ett trevligt bråk sätter igång. Min fru som har åtskilliga högskolepoäng i retorik och dessutom jobbar som lärare och därmed livnär sig på att argumentera med folk, brukar göra processen kort med mig. Mina professionella kunskaper i att kunna argumentera med och övertala datorer att göra som jag vill har jag tyvärr ingen större nytta av i detta läge. Och mina motioner om att, för rättvisans skull, avgöra vartannat bråk med en programmeringstävling har vunnit föga gehör i riksdan.
Men det man saknar i verbal råstyrka får man kompensera med lyhördhet och list. Det finns tillfällen som bättre lämpar sig att ta upp förhandlingar om framtida löppass. Det gäller att pricka in de ögonblicken när humöret är på topp (t.ex. när en ny klädkollektion har släppts). När allt annat hopp är ute så finns alltid trumfkortet: Väla. Visserligen brukar det ryka 4-siffriga belopp på barnkläder, per besök, men det brukar ofta generera ett eller två långpass. Den som sa att löpning är en billig sport hade förmodligen inte fru och barn.
Idag hade jag osedvanlig tur i förhandlingarna och lyckades få tillgång till ”prime time”. Redan klockan 17:00 kunde jag ge mig ut och även om det är synd att kalla det för dagsljus, så var det ändå tillräckling för att man skulle kunna ge sig ut på en runda utanför samhället. Skönt att slippa nöta Klippans gator, åtminstone en vardagkväll.
Det var helt underbart att springa genom snölandskapet och benen var pigga inledningsvis så farten låg en bit under 5 min/km. Sista halvtimmen blev det lite segara både mentalt och fysiskt men jag la in ett par stegringslopp mot slutet, för att avsluta passet med en känsla av fart och även skölja bort slaggprodukter. 16 kilometer och 1:20 att skriva in i träningsdagboken. En bra inledning på veckan. Då återstår bara att köra ett förhandlingspass så man får loss lite intervalltid i morgon eller på onsdag. Wish me luck.